Människor från det förflutna

Jag är sådär trött så jag känner mig som ett grinigt monster. Då är det lika bra att jag lägger mig i sängen, mer öronproppar för tystnad, och lamporna släckta. Ingen idé att kämpa emot tröttheten såhär sent på kvällen.

Dagen har varit okej. Fortfarande ångestfri och det känns fantastiskt, men annars är det rätt dystert. Kämpigt.

För första gången på jag vet inte hur länge lyckades jag sova en hel natt utan att vakna! Vilket innebär att det inte blev något hetsätande i mörkret. Vaknade först vid åtta men tillät mig själv att somna om och gick upp först vid tio.

Fick i mig bra frukost och pallrade mig ut på en långpromenad med hundarna. Innan vi gick ut trodde jag inte att jag skulle palla, men fasiken, det gick riktigt bra. 40 minuter i solen och hundarna sov så sött när vi kom in igen.

Vid eftermiddagspromenaden imponerade jag på mig själv genom att ge hundarna maten i parken. 10-15 minuter utomhus. Känns stort som fan.

Sedan blev det en nosrunda runt parken och jag försökte slappa så mycket som möjligt inför handlingen.

Mamma och pappa hämtade upp mig 18.20 och framme vid Willys parkering stötte vi ihop med en gammal vän till dem. Jag hatar när sånt händer och brukar fly fältet tillsammans med Sofia, men eftersom hon inte var med hade jag ingenstans att ta vägen.

Det är alltid jobbigt att träffa människor från det förflutna. Människor som kände mig som barn och/eller tonåring. Jag blir extra medveten om min vikt och så blir det alltid samtal om parternas barn. Deras avkommor. Hur deras liv är idag och bla bla bla. Vanligtvis brukar mamma berätta om någon hon träffat, från det förflutna, och ibland nämner hon lite vad som sagts. Men nu, nu var jag ju där själv och behövde höra skiten. För skit är precis vad det känns som när jag tänker på hur mitt liv ser ut och jämför det med hur det borde vara. Jag vet att jag bloggat om det förr. Mycket om Facebook och hur jag hatar när någon från det förflutna lägger till mig som vän och sedan börjar fråga saker. Det är alltid lika förnedrande och smärtsamt.

Under samtalet idag stängde jag helt enkelt av. Det är något jag börjat med allt oftare. Istället för att kriga inombords för att framstå som trevlig och normal och allt sånt där, har jag börjat vara mig själv på ett sätt. Jag anstränger mig inte längre. Jag är okej med att jag är tyst och avig och kanske framstår som dryg och kall och jag är okej med att mina ögon tittar överallt utom på personen framför mig. Människor får ta mig som jag är helt enkelt.

Jag känner inte ens ångest efteråt, vilket jag alltid brukar göra när jag försöker sådär mycket. Kvävande ångest som växer till självhat för att jag inte fungerar så som väntas av mig. Men jag känner ingenting av det nu. Nada. Jag är den jag är och om andra vill avfärda mig som kylig och konstig så är det okej med mig.

Annars gick det okej med handlingen. Fortfarande skitjobbigt men jag börjar lära mig att hantera det.

Och just det, jag är brunhårig. Det är bara en toning. Ville testa för att se hur det känns att inte vara blond. Det kräver så mycket av mig med utväxtblonderingar och silverschampo och risigt trassel.

Men jag vet inte. Kommer nog sakna det blonda som blivit så jag under de senaste åren.

Det visar sig väl.

Jag känner mig så jävla lätt

Helgens extrema ångest kom som en chock och var en ovälkommen påminnelse om hur det brukade vara. Det känns konstigt att jag kunnat glömma bort den där extrema känslan, hur kraftig den kan vara, men idag är jag glad att den trots allt dök upp. Ångest och oro är inte samma sak. Ångest och obehag är inte samma sak. Och alla människor som slänger runt med det ordet alldeles för lätt – SLUTA MED DET! Ord är viktiga och när ni stjäl ordet, ni som nu gör det, så förminskar ni vad det verkligen innebär att ha ångest och människorna som plågas av det tas inte på det allvar som behövs. Okej?

Det finns fan ingenting här i världen som är jobbigare än ångest.

Efter den här helgen känns det som att jag klarar vad som helst. Ja, jag är ledsen som fan, kämpar på med depressionen och har knappt lust med någonting. Och ändå känner jag mig så jävla lätt, för den där ångesten har hållit sig borta i två dagar.

Lyckades ta mig iväg på en 40-minuterspromenad med hundarna på förmiddagen. Eftersom jag knappt har energi att hålla ögonen öppna blev det en långsam promenad, men jag är stolt. Jag gjorde det bra. Gick emot känslan som sade mig att soffläge borde intas ASAP.

Feberkänslan infann sig så fort jag vaknade och det är egentligen inte förvånande. Efter veckan som varit är det ett under att jag kommit ut på andra sidan oskadd. Att jag inte gjort något självdestruktivt överhuvudtaget. (Ni ser, jag är duktig på att se mina framsteg. Frågan är hur länge det håller i sig…)

Motvilligt tog jag med hundarna och mötte Sofia vid bussen. Egentligen ville jag stanna inne, lägga mig i soffan och sova några timmar, men jag vet att jag behöver spendera så mycket tid som möjligt utomhus för att hålla den värsta paranoian stången.

Vi åt glass och drack Pepsi och hundarna fick äta mat från gräset.

Det var skönt att bara sitta där och vara okej med mitt mående. Att inte försöka trycka bort känslorna.

Är det någon jag kan vara mig själv med så är det ju Sofia. Och hundarna såklart.

Det är okej. Jag är okej som jag är.

När vi kom in igen ville jag ta en bild av mitt ansikte för att se om det syns utanpå. Kämpandet. Utmattningen.

För det vore så skönt. Om det räckte med en bild för att förmedla vad som pågår inom mig.

Ja, jag vet inte. Är för trött för att tänka. Så jag tänker fortsätta ägna mig åt kortspel i mobilen och sedan försöka sova en hel natt utan att vakna.

Bilder och ångest

Idag har jag varit tillbaka i verkligheten igen. Det är verkligen så det känns, som att jag den senaste veckan levt i en verklighet där ingenting av mitt vanliga liv och jag kunnat tränga in. Det är inte konstigt att det blev såhär. Först läkarbesöket som slutade i katastrof i måndags, och sedan chocken med Siggan i tisdags. Mitt hela jag hamnade ur funktion.

Inte blev det bättre av att jag i fredags gick igenom alla mina bilder på Bilddagboken för att spara de jag vill ha innan sidan läggs ned. Bilder från 2008 och 2009 och jag tror de sista var från 2010. De år av mitt liv som var de absolut värsta.

En sak som på något sätt blev övermäktigt var att se bilder på hur smal jag faktiskt var. Icke fet. Jag hade lyckats gå ned säkert tjugo kilo med hjälp av GI, allmänt svältande och för att jag valt att sluta med någon medicin.

Det är skitjobbigt att se, nu när jag väger betydligt mer än jag någonsin trott skulle ske. En mix av att sluta röka, börja med Seroquel och en jävla massa hetsätande har förvandlat mig till en svullen jävla ballong. Det är verkligen så jag ser ut. Svullen. Mitt ansikte är som en ballong fylld till bristningsgränsen, och så två små ögon på det. Det känns så vidrigt.

Förnedrande.

Ännu värre dock är att se mina ångestfyllda och döda ögon och påminnelsen om att jag satt där och drack mig full, blandat med stilnoct och sobril, och så se Kiba sitta där bredvid mig. Min älskade hund, vars största trygghet var jag. Jag får svårt att andas när jag tänker på det. Han gillade aldrig när det var folk här och vi drack oss fulla.

Och så Kami, som alltid försökte slicka bort blodet från mina armar och ben.

Jag får så svårt att andas.

Lahti tog några bilder på mig och Sofia från Pride för jag ville ha en bild på oss, med regnbågsflaggan, precis så som de tidigare bilderna därifrån på oss. Men bilderna är så hemska. Jag skäms när jag ser dem.

En gång i tiden var jag duktig på att exponera mina komplex men någonstans längs vägen har det försvunnit.

Men nu gör jag det.

För det är såhär jag ser ut. Svullen, uppsvälld och rund som fan. Med en glugg som gör att jag inte längre vill le när någon tar kort. För mitt leende, det var det enda jag brukade gilla med mig själv, utseendemässigt.

På många sätt känns det som att jag är en spillra av den jag en gång var. Men den jag var är ingenting att sträva efter. Jag var inte tjock, men jag höll tjockheten borta med diverse destruktiva sätt. Och jag mådde så jävla mycket sämre då. Varje dag var ett hot mot min överlevnad. Mina föräldrar kunde aldrig slappna av för de visste inte om jag skulle överleva ännu en dag. Och att Seroquelen bidrar till min tjocket måste helt enkelt vara okej, för utan den medicinen fungerar jag inte.

Jag vet ju allt det här och ändå vill jag så jävla gärna ägna mig åt all helvetes fanskap för att lyckas gå ned i vikt för hundraelfte gången och slippa skämmas över hur jag ser ut.

På Pride fick jag syn på en klasskompis från högstadiet och jag blev förskräckt. Ville inte att hon skulle se mig. Ville inte att hon skulle se vad mitt yttre förvandlats till. Överhuvudtaget är det alltid vidrigt att träffa människor som kände mig innan jag förvandlades till det här fettot.

Det är så sjukt det här. På något sätt måste jag hitta tillbaka till den där acceptansen gällande min kropp igen. Hur jag ska nå dit har jag ingen som helst aning om. Jag hatar att jag blivit så ytlig igen. Vill börja sminka mig, se om det kan minska lite av den där skammen jag känner över mig själv, och samtidigt känns det som ett nederlag. Som att jag springer patriarkatets ärenden. Varför lyckas jag alltid göra allting så komplicerat?

Men nu behövs det ett positivt litet avslut och det i form av en bild på mig som 16- eller 17-åring.

Jevlar vad jag var ball!

Det enda som fungerar

Jag känner för att isolera mig. Det brukar ju komma då och då. Vad det är jag tänkt isolera mig från vet jag inte. Det är inte som att jag brukar omge mig med människor. Skulle tro att den där önskan om isolering dök upp när jag drack och mumsade piller och ångesten sällan var lägre än en 9 på en skala från 1 till 10.

Nu känner jag det där behovet igen och det känns som att jag lever i en värld delad mellan nutid och dåtid.

Sedan Sigrid dog i tisdags har jag drömt om henne tre nätter. Första natten, natten mellan tisdag och onsdag, vaknade jag fyra eller fem gånger och varje gång jag vaknade hade jag drömt ytterligare en dröm om henne.

Det är så mycket jag önskar att jag sagt till henne. Så mycket i våran historia som jag önskar jag kunnat ändra på, men samtidigt vet jag ju att hon, om någon, förstod. Men jag önskar att jag berättat för henne hur otroligt kompetent hon var i mina ögon.

På fredag ska jag tillbaka till Karla. Var tvungen att ringa mamma igår och fråga vad som bestämts förra veckan. För jag minns inte. Det är så väldigt mycket tid som dissocierats bort.

Tydligen ska mamma och jag till Karla på fredag klockan ett. Det är svårt, att påbörja en ny psykkontakt, just nu när jag nog aldrig varit mer besviken på psykvården.

Mamma och pappa kommer hit ikväll. Jag ringde dem igår och bad om hjälp. Behöver hjälp att ta mig vidare. Ångesten är så stark att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Behöver hjälp.

Vi ska sätta oss ute i parken och tala och förhoppningsvis kommer jag iallafall må lite bättre efter det. Såhär kan jag hur som helst inte fortsätta. På något sätt måste det gå att bryta av de värsta topparna av ångest.

Och tills Sofia slutat jobbet ska jag fokusera på att distrahera mig. Distraktion är det enda som fungerar i dessa lägen.

Örebro Pride

Var ska jag börja?

Örebro Pride. Jag klarade det! Helvetiskt tufft först. När vi kom upp till stan för att möta Lahti, Elli, Ellis barn + partner frågade jag mig själv varför jag utsatte mig för detta. Lahti och Elli gav mig massa beröm och jag var så nära att börja tjuta att jag fick säga till dem att sluta. Det var fint av dem. Jag uppskattar det massor. Veckan har bara varit så tuff att jag börjar tjuta vid minsta grej.

Mamma och pappa hämtade upp hundarna vid biblioteket och jag ville helst stanna kvar med dem. Gosa med hundarna och skippa den extrema och utdragna exponeringen. Samtidigt ville jag vara med. Pride är viktigt. Hade vi haft Pride i Örebro när jag var tonåring hade det minskat väldigt mycket ångest.

Elli var en fantastisk virvelvind. Hon hördes och syntes och spred massa glädje medan vi andra säkert var jävligt trista paraddeltagare.

Inte för att det måste vara massa tjo och stim. Det är ju livsviktigt, att alla ska ha sin trygga plats i samhället. Och vi har inte ens nått halvvägs. Heteronormativiteten har ett starkt grepp om samhället och en sådan sak som transfobi verkar de flesta inte ens veta vad det är. Så jävla tragiskt.

Men jag blir för negativ nu. Jag älskar när vi samlas upp såhär. Framför blir jag glad när jag ser gamla människor, stolta föräldrar och, kanske allra mest, barn. Barnen ger hopp om att framtiden kommer bli ljusare.

Paraden har blivit så mycket större än den var för några år sedan och likaså showen i Stadsparken efteråt. Det börjar likna en folkfest.

Dismissed började spela nästan direkt när vi nått fram till Stadsparken och jag trängde mig fram genom havet av människor och hamnade längst fram vid scenen.

De var så jävla bra! Och vilket energi!

Jag sjöng med i låtarna och kände mig som en tonåring igen. Det är någonting med Dismissed som får mig att känna samma glädje och kärlek jag kände som 13-åring när jag upptäckte Marilyn Manson.

Besviken och förvånad blev jag dock när de efter tre låtar tackade för sig och lämnade platsen för att åka vidare. Jag hade trott att det skulle vara så mycket mer. Tänkt att det skulle vara som när Beatrice Eli var där för två år sedan och spelade en jävla massa låtar och var typ ballast i världen. Nu hann de ju knappt börja innan det var över. Och jag som så gärna velat höra Glitch.

Det positiva med att det var över så snabbt var att vi kunde återvända hemåt tidigt igen. Strax efter åtta sade vi hejdå till de andra och promenerade genom stan.

Mamma och pappa gav oss skjuts hem och medan Sofia gick och köpte käk spenderade jag tiden i min älskade park med mina älskade hundar. Precis vad jag behövde efter all ansträngning.