Ösregn, blåbärspaj och springande hund

Jag lyckas alltid glömma att jag inte har samma energinivå som en ”normal” person. Det borde ju vara omöjligt att glömma, kan en tycka, eftersom det var så många år sedan jag fungerade mer eller mindre okej. Ändå glömmer jag och gasar på.

Idag bakade jag blåbärspaj och Sofia och jag packade med oss hundar, selar, paj och cirka sjutusen saker till och cyklade iväg till Hästhagen. Efter halva vägen fick Kiba hoppa ur sin cykelkorg och springa. Han är inte van att springa med cykel och därför väntade jag med det tills vi kom till en väg med väldigt få människor.
Det var så kul att se på honom när han sprang. Den där glädjen i hans vackra ansikte. Och fort som fan skulle det gå också. I början tyckte han att jag trampade alldeles för sakta och drog med sig mig och cykeln. Förstår inte hur en så liten hund kan orka. När jag började trampa snabbare fick han en chans att flyga fram.

Kiba och Vincent fungerar så fint ihop. Visserligen är Vincent lite mer på än vad Kiba skulle önska, men Vincent är verkligen duktig. Ibland jävlas han lite med Kami och då får vi säga till på skarpen. Annars funkar det kanon. Den där lilla brorsonen som så nyss låg i Nattas mage och grodde är nu snart fem år och så stor.

Kami har svårare med Vincent eftersom barn är hans största trigger. Idag, när Vincent satt i sin stol, gick Kami lugnt fram till honom och nosade lite på de små barnsbenen och Vincent, shit vad stolt han gjorde mig, när han satt helt still. Han kommer ihåg vad jag har sagt till honom, att vara still och lugn när hundarna kommer fram. Jag behövde ju inte ens säga någonting.

Efter pajen rakade jag min brors underhår och sedan ville han att jag skulle hjälpa honom med hans dreads. Virka in håret som satt löst. ”Det är bara att virka,” sade han och det är precis vad jag gjorde. Luftmaskor och fastmaskor och så gav jag upp. Det blev ju inte bra alls. Men han får väl vara glad att han inte fick en stor mormorsruta på huvudet.

När Kenny och Vincent åkt flydde vi andra in i förtältet. Det öste ned regn. Kami blev jobbig som fan där inne och skulle skälla på allt och varken jag eller Sofia orkade kämpa med det så vi tog cyklarna hemåt så fort regnet avtagit.
Såklart började det regna nästan direkt igen och väl hemma var vi alla dyngsura.

Och jag är så trött. Det känns som att jag inte gjort något som tagit energi men om jag tänker efter, och om jag slutar invalidera mig själv, så ser jag ju att jag gjort mycket. Först bakat (fysiskt jobbigt), sedan cyklat (fysiskt + psykiskt), sammanfört hundarna med Vincent (psykiskt), fixat min brors hår (psykiskt) och cyklat hem igen (fysiskt och psykiskt). Klart som fan att jag är trött. Hjärnan hänger inte riktigt med.

Men nu behöver jag packa. Egentligen vill jag bara lägga mig i sängen med en stickning och se på någon serie, men imorgon ska vi dra till Karlskoga. Vi blir hämtade tidigt och jag vet att jag inte kommer hinna packa innan det. Morgnar och Mana är ingen bra kombination.

Det är väl lika bra att jag sätter igång. Och får inte glömma att fylla på dosetten redan idag. Vanligtvis gör jag ju det på måndagar eller sent på söndagen. Får inte glömma det.

Det funkar ändå relativt bra

Hur mår Kami nu då? Svårt att säga. Eller nej, egentligen mår han ju bra. Han är pigg och glad och tycks vara tillfreds med livet. Men problemen kvarstår. I måndags tog vi ett urinprov som Sofia cyklade iväg med till veterinären och som de sedan skickade iväg på analys. Sedan dess har vi inte hört något. Vi börjar dock misstänka att det är cushings han lider av. Det är så mycket som stämmer in på honom att vi inte kan bortse från det.

Jag försöker dock fokusera på det positiva, ägna mig åt sådant som ger mig energi. För att orka. Både för stunden men också sedan. Om det visar sig att Kami har cushings, eller en annan sjukdom för den delen, kommer det att suga ut så jävla mycket energi.

Mår ändå okej. Har lyckats städa riktigt mycket och jag har läst, virkat, stickat, myst med Sofia och haft kul med hundarna.

Sånt som ger livet mening och gör det lite mindre svårt att komma upp om morgonen. På lördag ska jag baka paj och sedan drar Sofia och jag och djuren iväg till Hästhagen och bjussar mamma och pappa. Har blivit smått besatt av att baka den senaste tiden. Förstår inte alls hur det gått till. Jag brukar ju hata det.
Och på söndag, om vädret inte suger för mycket, blir det ut på äventyr med the Deiles.

Men nu blir det fokus på morgondagen. Jag hoppas på telefonsamtal från veterinären, och allra helst att hon kan utesluta alla sjukdomar, och på kvällen blir det tacos och serier och handarbete.

Bra så.

Nattligt besök

Jag vet inte vad som hände inatt. Hade sovit och vaknade upp och sedan blev det ett helvete att försöka somna igen. Varje gång jag stängde ögonen hörde jag någon gå in i rummet och jag öppnade ögonen för att se efter men ingen fanns där. Vid några tillfällen kändes det som att någon satte sig bredvid mig och tillslut var jag så rädd att jag knappt vågade stänga ögonen. 

Minns att jag låg och tänkte att det aldrig skulle ta slut. Att jag var fast, instängd, i den här parallella verkligheten som hade mig i ett sådant hårt grepp. 

Tillslut vågade jag inte längre ligga på sidan utan lade mig istället på rygg, så jag snabbt kunde öppna ögonen och få en överblick av rummet när jag hörde någon komma in. 

Vid något tillfälle såg jag Sofia komma ut från badrummet och trodde att det äntligen var över. Tänkte ropa hennes namn och be henne komma in och hålla om mig för att få ro, men av någon konstig anledning gick det inte. 

Istället var jag fast i den där skräcken och ljuden som sade mig att någon var på intågande och trodde aldrig att jag skulle lyckas somna, vilket jag såklart tids nog gjorde. Men nu, idag, känner jag mig som ett misshandlat barn som vill gömma sig under sängen och hålla vuxenvärlden på avstånd. 

Det var så underligt, hela grejen. Idag vill jag ligga kvar i sängen och äta lösgodis och läsa och gosa med mina håriga pälsisar. Gömma mig från omvärlden och tanka energi. Hela veckan har bakhuvudet bultat och det har känts som att det brunnit där inne i huvudet och handflatorna har kliat så det känts som att jag varit på våg att riva sönder huden. För att inte glömma hjärtat som på kvällarna slår så hårt i bröstet att jag får för mig att benen där inne ska spricka. 

Att jag behöver ta det lugnt och vila är så uppenbart. Jag behöver vårda mina sårbarheter, ta i dem med silkeshandskar och tillåta mig själv att bara vara. Det börjar gå för långt nu. 

Prov och röntgen

Nu äntligen är vi hemma från veterinären igen. Inte fan kom varken jag eller Sofia upp i tid, som planerat, utan fick stressa oss iväg precis som förra gången. 

Farmor och farfar tog med Kiba hem till sig medan Kami blev undersökt. Urinprov, blodprov och röntgen ännu en gång. Och inte hade jag en tanke på att ta med min morgonmedicin, så vi får se om jag blir lite småknäpp av förseningen eller inte. Brukar ju må lite småskumt vid minsta lilla försening. 

Hur som. Veterinären vi fick träffa var fantastisk. Testerna på blodprovet var helt normala. Det enda som inte låg inom det normala var glucosen, som låg på låg. En poäng till och även den hade hamnat inom det normala. 

Röntgen visade inte heller på något tydligt problem så idag och i helgen har vi i uppgift att få Kami att dricka mer under dagarna och sedan ta bort hans tillgång till vatten från fem på eftermiddagen. Detta för att se om det är någon fixidé som får honom att dricka mer under just kvällarna. 

Och måndag morgon ska vi ta ett urinprov och lämna in till veterinären så de i sin tur kan skicka det på analys. 

Det känns helt okej just nu ändå. Förhoppningsvis är det inget fel på honom, vilket ändå känns väldigt troligt eftersom han annars mår väldigt bra. 

 Nu ska jag fortsätta gosa med min trötta lilla hund. Passade på att klippa hans klor direkt när vi kommit hem när han ändå var så trött. Det gick galant 🤣

När Kiba får bestämma

Kiba fick bestämma vart vi skulle gå under kvällspromenaden. Jag/vi borde göra det oftare för det är riktigt kul att se vart han väljer att gå. Lite mer än en timme var vi ute och tillslut kände vi oss tvungna att sätta stopp. Han var påväg hemåt, kom riktigt nära, när han plötsligt beslöt sig för att gå vidare. Fick han välja helt skulle vi med all sannolikhet vara ute halva natten. Minst. 

Jag mår bättre idag. Sofia kommenterade det till och med. Varför? Tror det har att göra med att jag häromdagen återupptog arbetet med boken. Istället för att läsa och sova mig igenom dagarna sätter jag mig vid datorn och arbetar när det är svårt att hålla mig vaken. Dessutom har jag kommit igång med stickningen av Pippitröjorna också och det är inte mycket kvar att göra innan monteringen. 

Annars då? Kami ska till veterinären igen. Imorgon kvart över nio har vi fått tid och farmor ställer upp som hundvakt åt Kiba. Hans mage fortsätter svälla upp om kvällarna och denna gång tänker vi inte nöja oss med enbart urinprov. Nu måste vi få ett svar så Kami kan få rätt hjälp och vi en chans att koppla av igen. Denna ständiga påfrestning som det innebär med en sjuk hund är otroligt jobbig att leva med. Varenda jävla dag. Jag vill bara få svar på vad som är fel. 

Hursomhelst är jag glad för att jag tycks vara på rätt väg framåt.