En slavdrivande igel

Jag känner mig instängd. Mina sårbarheter har förvandlats till infekterade svulster och varenda tanke jag har tycks förvandlas till katastroftankar. 

I måndags bröt jag ihop. Var på väg att skriva att jag flippade men det känns som en nedvärdering och invalidering av mig själv och mina känslor. Jag flippade inte, jag var ledsen. Fyra fem timmar med bara små stunders uppehåll från tårarna och jag kände mig så fånig. Varför jag grät? För att jag är så jävla trött på det här, på att inte klara av saker själv. Att alltid behöva be andra om hjälp om jag behöver någonting. Det känns alltid förnedrande att be om hjälp, vad det än gäller, och det gör mig sårbar och i måndags var det som att det hela brast för mig. 

Jag känner mig som den jobbigaste jävla slavdrivaren i världen. Sofia som alltid måste hjälpa mig med vad som känns som minsta lilla och även mina föräldrar som måste göra massa saker. Jag vet att mamma är stressad av alla psykmöten som väntar i slutet av sommaren och planen är att jag ska börja gå hos en terapeut/psykolog/whatever och jag förstår inte hur det ska gå till. Mamma har redan fullt upp med sitt jobb och svårt att finna tid för att hjälpa mig till möten. Hur fan är det då meningen att jag ska kunna träffa någon regelbundet? 

Jag minns bara småbitar från förra veckan. Små saker här och där, resten är en dimma. Och jag stänger in mig igen. Rädd som en hare ute på promenaderna och för orolig för att kunna sitta ute på balkongen. Klarar inte ens av att ha dörren öppen. 

Men det jobbigaste är ändå hundarna. Inte hundarna i sig, men att det inte går att lämna dem själva längre. Jag kan inte ens följa med och veckohandla och även om det i sig är en skön syssla att slippa så behöver jag den där stunden i affären. Jag behöver den där tiden ute i verkligheten bland människor. 

Just nu har jag tappat hoppet om att någonsin kunna lämna dem själva igen. Jag har tappat övandet och när jag försöker förmå mig själv att börja igen tänker jag bara att det är menlöst. Att det aldrig kommer nå någonstans. Det känns övermäktigt. 

Jag känner mig instängd, omotiverad, ledsen och rädd. Som att jag aldrig kommer komma ut ur den här lägenheten igen. 

Och jag hatar att vara en blodsugande igel. 

En fin midsommar

Så har jag firat midsommar i Karlskoga. Midsommar som för mig brukade innebära att dricka så mycket snaps som möjligt, bli så full som möjligt, för att kunna må ”bra.” Och nu sitter jag med min alkoholfria öl och älskar känslan av att vara nykter. Jag är så jävla stolt över mig själv. 
Kiba och Vincent har lekt som galningar. Vet inte om jag någonsin tidigare sett honom så trött. I matchen mellan Vincen, Kiba, pappa och Kenny var det lätt Kiba som vann. Han kan det där med att leka med bollar. 

God mat och ännu godare tårta. Vincent ville sitta bredvid mig så planen att jag skulle sitta på andra änden och hålla koll på Kami gick med andra ord inte att fullfölja. Istället var Kami hos Sofia, och Kiba, den lilla jäveln, skulle till vilket pris som helst sitta i Sofias mormors knä. 

Planen var att vi till eftermiddagen skulle bege oss till Lunnedet, där mina föräldrar har sin husvagn över midsommar, för att grilla, men då jag var slut efter några timmars umgänge bestämde vi oss för att skjuta upp det till imorgon. 

När Tunmatsarna åkt slog vi andra ned oss i soffan och tittade på en teater från Sparbanksbörsen och sedan lite olika teveprogram. Jag kopplade av med lite virkning och strax innan elva gick Sofia och jag ut med hundarna. En mysig promenad längs myllret av söta hus i smattrande regn. Jag älskar sommarregn och älskar att vara ute i det. På något sätt får det mig att känna mig vid liv. 

Nu ska jag försöka varva ned med lite läsning så jag är så pigg som möjligt till grillningen imorgon. Jag är lyckligt lottad som får ha så många fina människor i mitt liv. 

Karlskoga ❤️

Karlskoga ❤️ Trodde aldrig jag skulle börja gilla den här staden men ju mer tid jag spenderar hemma hos Sofias föräldrar desto mer växer min kärlek. Det är ju faktiskt vackert här! Inte bara hos M&M utan på många andra platser häromkring as well. 

Kiba och Kami fick springa av sig och vid tio tog Sofia och jag en skön kvällspromenad med dem bortåt ridskolan. 

Om inte så lång tid kommer Sofias mormor, mina föräldrar + Kenny och Vincent hit. Vi ska äta sill och tårta och Vincent och hundarna kommer få en riktigt bra chans att lära känna varandra. 

Jag är helt slut, och vaknade med värkande bröst, men ser ändå fram emot dagen. Det kommer bli en fin midsommar, det vet jag ❤️

En pipig hårboll

Det var sannerligen konstigt utan Kami här hemma. Och väldigt mycket tystare. Jag klarade dock av att ta en långpromenad med Kiba. Fyra kilometer och även om jag kände mig lite frånkopplad och halvt dissocierande var det en lycklig matte och en lycklig hund som njöt av aktiviteten. Kiba var lite lugnare än vanligt, lite försiktigare, men han hade ändå ro nog för glädjeskutt och Kibaflin. 

Resten av dagen, tills det var dags att hämta Kami, spenderade vi tillsammans i soffan. 

Jag stickade på ett linne och Kiba chillade i äkta Kiba style. 

Strax efter fem åkte vi och hämtade Kami. En pipig liten tröttis som fått fem tänder utdragna. Tydligen har han en tandlossningssjukdom och så fort stygnen i hans mun läkt måste jag på allvar ta tag i det där med tandborstningen. Det är det enda sättet att, om möjligt, hålla det i schack.  Han kommer sannerligen hata mig men det är okej. Jag börjar bli van nu efter våra brottningsmatcher när han ska få i sig sin morgon- och kvällsmedicin 😉 

Jag känner mig ändå ganska okej nu. Kami mår bra och Kiba mår bra och då får jag frid i själen. Och imorgon drar vi till Karlskoga över midsommar och då kommer jag känna ännu mer frid. Sofias föräldrars hem är mitt lilla paradis ❤️ 

Kiba och jag ❤️

Kami är hos veterinären och Kiba och jag är själva. Det känns så konstigt och skumt. Tomt, utan den där lilla pipiga saken. 

Dricker mitt kaffe och sedan blir det en flexipromenad med Kiba. Jag skulle vilja säga en lång och skön flexipromenad men jag vet ju faktiskt inte vad mitt psyke kommer klara. Just nu låter det enkelt, bara Kiba och jag liksom, men det kommer säkert vara svårare när jag väl är ute. 

Tänker dock göra mitt bästa. Njuta av dagen och fira Litha tillsammans med min fina Kiba. Dags att leta fram kläder, ta med medicin och bege mig ut nu!