Fredag
Fredagskvällen blev bra trots min oro inför lördagen. Lyckades ta mig samman nog att städa undan det värsta från vardagsrumsbordet och spenderade sedan kvällen framför teven med Sofia och hundarna, virkandes på en tröja.
Lördag
Försökte hålla mig vaken med läsning. Minireadaton del tre var den dagen vilket innebar att jag skulle läsa två timmar utan avbrott. Klarade en timme och åtta minuter innan jag var tvungen att sova en stund.
En timme senare tog jag mig motvilligt upp ur soffan och gjorde mig klar för att åka. Tyvärr kom vi iväg lite senare än tänkt och jag tvingades därför ta mig in i restaurangen när de andra redan anlänt. Annars när jag går ut och äter ser jag till att vara bland de första och skyndar mig sedan att ta en plats ute på kanten. När jag såg att de enda platserna som fanns var mitt i ville jag vända och dra. Och nu när det redan var folk där, då hamnade plötsligt det där med hälsandet på mig. Alla som känner mig vet att jag avskyr det. Att jag flyr. Att jag inte kan.
Därför gick jag direkt och satte mig, siktet inställt på en ledig stol och hjärnan fokuserandes på att inte få panik.
Sofia satte sig bredvid mig och medan de andra gick runt och hälsade försökte jag att bara hålla mig kvar, både fysiskt och mentalt.
När alla satt sig och vi beställt in dryck blev obehaget svårt att stå ut. Eftersom jag satt mitt i samlingen av människor kunde jag inte hänga med i något som sades. På min ena sida satt Sofia och pratade med sin mamma, Johan och Cissi. På min andra sida pratade farmor, farfar, Sofias pappa och mina föräldrar med varandra. Det var som att meningarna och orden spelade pingis i mitt huvud. Kaos. Lyckades inte få in någonting av det som pågick in i mitt huvud och jag ville inget annat än fly.
Ändå är jag stolt över mig själv. Jag frågade pappa, som satt ute på en kant, om vi kunde byta plats med varandra och tackolov frågade han inte varför. Han svarade bara ja och jag kunde skynda iväg till hans plats istället.
Eftersom Sofia var upptagen i samtal och jag inte ville störa berättade jag aldrig vad som pågick inom mig. Och inte hade jag en tanke på att hon inte skulle förstå varför jag bytte plats. Såklart blev hon orolig och ville veta vad som stod på och trodde att hon gjort något för att såra mig. När jag är så inne i en svår situation varken vill eller kan jag förklara vad det är som pågår. Jag ville bara ta mig igenom situationen på mitt sätt och vill helst av allt att alla andra ska kunna läsa mina tankar så jag slipper förklara.
När jag väl fått min plats på hörnet kunde jag börja slappna av. Fokusera på vad de runtom mig sade och när maten var uppäten hamnade jag i en djup diskussion med mina föräldrar och farmor och farfar. Helt plötsligt tvingades samtalet avbrytas för parkeringsbiljetten hade gått ut och vi var tvungna att betala och dra därifrån. Återigen fick jag ett ångestpåslag. Att inte ha tid att avsluta samtalet vi var inne i visade sig bli förödande för mitt mående. Så fort vi lämnat restaurangen var ångesten skyhög och krypningarna under huden tycktes ta över hela min kropp.
Så fort jag kom innanför dörren ringde jag upp mamma. Behövde tala med henne om samtalet vi haft för att försäkra mig om att ingen var sur på mig och för Sofia blev det som att jag ännu en gång valde att inte anförtro mig åt henne. Som att hon inte dög. Jag fattade ju inte. Var så inne i mitt, inne i min ångest, men när jag väl lugnat ned mig och kunde se på middagen med lite klarare ögon förstod jag genast och jag kunde börja försäkra Sofia om att hon inte gjort något som helst fel.
Vi satt och pratade om livet och kvällen och sedan lade jag mig i sängen och läste de där två timmarna. Så fort jag slutade läsa slog ångesten till med full kraft igen och jag fokuserade på hamstrarna ett tag.
Söndag
Sov till tre. Gick upp vid elva för att ta medicin och sedan sov jag vidare. Resten av söndagen låg jag i sängen, såg avsnitt efter avsnitt av Grey’s Anatomy och färglade mandalor ur en bok jag köpt. På så sätt höll jag mig upptagen utan att behöva använda hjärnan och jag lyckades hålla ångesten från att ta över totalt.
När det var dags att sova slog den till med full kraft och katastroftankarna intog mitt huvud. Vad skulle hända om mamma och pappa dog och Sofia lämnade mig? Kunde inte sluta tänka på det och fick allt svårare att andas. Utan dem skulle jag inte klara av någonting. Det är enbart tack vare dem jag kan ha ett liv. De sköter ju allt.
På något sätt lyckades jag trots allt somna och drömde att jag hamnade mitt i en terrorattack med bomber som smällde runtom mig.
Måndag
Förutom promenaderna med hundarna spenderade jag dagen på samma sätt som söndagen. Med färgläggning och Grey’s. Tvingades ringa mamma och förklara precis hur illa situationen är med mig just nu. Vet ni hur hemskt det är att behöva förklara för sin förälder att all ens vilja och allt ens hopp är borta? Att en inte längre orkar bry sig om vad som händer? Det är vidrigt. Jag hör hur det där lilla hoppet i rösten krossas och fastän jag vet att det inte är mitt fel så är det ändå precis så det känns. Som att det är mitt fel.
Och natten innebar hemska mardrömmar igen vilket inte är konstigt med tanke på hur fruktansvärt rädd jag var innan jag somnade. Livrädd låg jag i sängen och förstod inte hur jag skulle överleva natten.
Det var meningen att vi skulle åka till specialisttandvården på Fredag. Jag blir ju utredd om jag har rätt till ekonomisk hjälp med tandimplantatet. Men jag kan inte. Inte nu. Just nu skiter jag fullständigt i den där fula jävla gluggen när jag ler. Och min plan, att vi skulle åka till mormors grav på fredag, då hon skulle ha fyllt 90, har jag inte heller någon lust med. Readathon som börjar på lördag intresserar mig inte. Inte grillningen på söndag och inte heller att det är Beltaine. Jag vill bara ligga i sängen, se på Grey’s och färglägga mandalor.
Men allt det där, utom tandläkarebesöket, kommer jag tvinga mig att genomföra för jag vet att jag kommer må bättre när jag väl gör det. Ligger jag kvar i sängen ger jag nedstämdheten all chans i världen att vinna och det tänker jag inte gå med på. Så jag tänker besöka min mormors grav och lämna fina blommor. Jag tänker läsa så mycket jag bara orkar under 24 timmar. Jag tänker grilla med Sofia, mina föräldrar, Kenny och Vincent. Och jag tänker fira Beltaine, en av de vackraste högtiderna under året.
ostadigt. 