Lejonmamman

Mamma pratar redan om överklagan och smider planer. Jag vaknade upp med en tyngd i bröstet och med ett huvud som skulle behöva slås in i bomull. Förstår inte alls hur min mamma orkar.

Vore det upp till mig skulle det inte bli någon överklagan men mamma, hon har extrema krafter när det kommer till mig och min bror. Krafter som aldrig tycks sina ❤

Idag handlar allt om att ta hand om mig själv och mina sårbarheter. Lyxkaffe och finfrukost inleder min dag och sedan får vi se hur det blir med resten.

Avslag

Vet ni att jag inte klarar av att gå ut med soporna själv? Jag kan inte ens slänga soporna och ändå fortsätter Försäkringskassan neka mig sjukpension.

Vissa delar av mig tycker att jag borde sluta lipa. Sluta må dåligt och istället vara tacksam för allt jag har. Det är ju inte som att jag är utan sjukskrivning. Jag är fortfarande 100 % sjukskriven, precis som jag varit de senaste, snart elva, åren. Jag fattar själv att jag ändå har tur.

Men ändå. Att få sjukpension beviljad skulle underlätta så otroligt mycket i min vardag. Det skulle ta bort den där rädslan för att plötsligt bli utförsäkrad, eller oron för dessa ständigt återkommande läkarbesök då mitt inre ska skäras upp och blottläggas för personer jag aldrig tidigare träffat.

Och, kanske framför allt, skulle det underlätta för mina föräldrar. Mamma skulle slippa en enorm börda som allt krigande mot FK innebär och de båda skulle slippa oroa sig för vad som kommer hända mig när de inte längre finns.

När brevet med avslaget damp ned på hallmattan och jag, orolig, pratade med pappa i telefon samtidigt som jag öppnade det, då kändes det som att allting brast, ännu en gång. Jag grät en stund, och några korta sekunder fanns viljan att självskada där. Men efter några minuter kunde jag landa igen. Avslaget kom ju inte som en chock. Hade inte vågat hoppas på för mycket. Att få sjukpensionen beviljad känns som en dröm för bra för att bli sann.

Men jag är så jävla ledsen. Ledsen och trött på motgångarna. Jag har inte valt det här själv. Det var inte som att jag vaknade en dag och bestämde mig för att bli påklistrad fem diagnoser, – fyra personlighetsstörningar och depression. Möjligheten fanns där redan när jag föddes och sedan har min uppväxt och mina tonår, händelser och trauman, lett till detta. Jag vill vara funktionsduglig. Jag vill klara av att ha ett arbete. Det är inte ett frivilligt val det här, att leva på strax under 11.000 i månaden med bostadsbidraget inräknat. Jag ser folk som reser, som köper möbler och piffar upp sina hem och jag hatar att jag blir avundsjuk. För jag VET att jag har det väldigt mycket bättre än väldigt många andra.

Jag är bara trött på det här. Känslan av att jag hela tiden måste kämpa för mitt rätt att existera.

Världens finaste tvååringar

Igår när jag skulle sova hade jag svårt att koppla av pågrundav ångest. Tillslut lyckades jag komma till någon form av ro efter ett långt ”samtal” med Hecate.

Så idag tillät jag mig själv att enbart fokusera på sådant som fick mig att må bra. Brevskrivning och mycket virkande.

Gjorde klart den här vackra duken, ett mönster som går att finna här. Jag är helt förälskad i den.

Vid halv fem kom mamma och hämtade upp mig och så for vi till Julia och tvillingarna ❤ Tvillingarna har precis fyllt två och vi skulle dit och fira dem.

Det gav så mycket energi att vara där. Ni tre är så uppskattade (eller fyra, Julias hund är väldigt uppskattad också!) Och som vanligt hade jag ingen lust alls att åka hem igen när det var dags för farväl.

I några månader har jag jobbat med ett eget dockmönster så Wilma och Alwa fick varsin docka, komplett med en hel garderob.

Jag ville ha böjbara ben och armar och stora runda magar och är nöjd med resultatet. Och det allra bästa är att tvillingarna tycktes uppskatta sina presenter ❤

Nu är jag helt slut. Trött men glad och nöjd. Det enda negativa är att Kami haltar. Igårkväll hoppade klumpen Kiba ned från soffan och hamnade på Kami. Det verkar gå åt rätt håll, men blir det inte bättre är det bara att kontakta veterinären. Min lilla plutt. Som tur är tycker han om att bli buren, vilket han blir emellanåt under promenaderna. Tur bara att han inte väger mer än 2,5 😉

Jag börjar bli bra på att ta hand om mig själv

Jag är äntligen igång med virkningen igen. Två tre veckor utan varken virkning eller stickning och igår återkom suget efter min besatthet av annat.

Det fortsätter fungera bra för mig. Idag tog jag mig inte upp förrän det var dags för medicin vid tio och kände mig lite som en zombie när jag gick ut med hundarna.

Vid två orkade jag inte hålla emot tröttheten längre och somnade i soffan.

Några timmars sömn och sedan fixade jag middag. Nyvaken och jävlig och när maten väl var klar blev jag så äcklad av smaken av köttfärs att jag iställlet käkade några mackor.

Men jag mår bra. Skriver brev, läser, njuter av hundarna och mitt Feffo och tar en dag i taget. Känns som jag börjar bli bra på att ta hand om mig själv.