Lite dåligt men mest bra

Vilket vinterland jag vaknade upp till idag. Kamis päls var full med snöbollar efter morgonpromenaden och de två, tre som satt fast under magen var stora som plommontomater. 

Hur som helst. Gårdagen var en riktigt bra dag. Jag vet inte varför det funkade denna gång, men när alarmet började ringa 8.30 gick jag upp på en gång. Det var inte ens svårt. Drack kaffe och åt frukost och slötittade på nyheterna och sånt. 

Orkade lägga ned lite tid på boken, även om det är ett tufft kapitel jag arbetar med just nu. Bokarbete och kaffe och sen orkade jag konstigt nog göra middag. 

Läsning i sängen hanns med också och när det var dags att sova kände jag mig verkligen nöjd med mig själv. 

Idag lyckades jag gå upp direkt när alarmet ringde igen. Samma procedur som gårdagen och jag mådde ganska bra efter morgonpromenaden. Sedan blev det jobbigare. Mycket ljud från arbetarna och hundarna har varit ovanligt skälliga idag. Det är så utmattande att försöka hålla dem tysta när de skäller. Jag blir trött och irriterad och kan inte sitta i soffan och koppla av. 

Eftermiddagspromenaden var dock fantastisk. 

Förutom att det var småbarnsföräldrar (och småbarn såklart) typ överallt så gick det bra. Promenaderna blir så fina när jag verkligen tar mig tid att umgås med hundarna. Stanna och leka lite. Nosa efter godis. 

Jag har ju världens finaste hundar. Det är inte skryt, bara ett faktum 😉 Och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De ser till att jag kommer ut bland folk även när det är som allra läskigast och tillsammans med dem jobbar vi både på min sociala ångest och deras problemområden. På torsdag fyller Kiba tio. Tio år! Han har funnits så länge i mitt liv och Kami nästan lika länge. Det finns ju ingenting bättre än hundar. 

Nu ligger jag i sängen, lite sleten efter dagen. Ska läsa lite och koppla av och förhoppningsvis blir morgondagen lugnare. 

Jag är innerligt trött på mig själv

Veckan som gått har varit fruktansvärd. Jag trodde i Söndags att jag blev sjuk, men började efter någon dag misstänka att det ännu en gång är den psykiska pressen som slagit till. Då jag känner mig febrig och sjuk och bara sover. 

Inte för att det går att sova om dagarna nu när de jobbar med taket. Jag kan inte koppla av tillräckligt för att somna och hela dagen passerar i ett utmattat rus, i en mörklagd lägenhet. Persiennerna hela tiden neddragna så arbetarna inte ska kunna se in. Ångest och overklighetskänslor dagligen. Så fort Sofia slutat jobbet har jag däckat ihop totalt. 

I fredags åkte jag hem till mina föräldrar. Sofia skulle ut och festa och jag klarar ju inte av att sova själv, och får ångest när människor runtom mig är alkoholpåverkade, så det kändes bäst att åka dit. Inte kunde jag koppla av där heller. Kami var skällig och jag lättretlig och orolig och kunde inte alls njuta av tiden hemma hos mamma och pappa. Vilket skapade skuldkänslor såklart. 

Kiba tyckte om att rulla runt på madrasserna

Igår och idag har jag som vanligt sovit. Sofia och jag blev bjudna på supergod mat hemma hos mamma och pappa tidigare idag och under tiden vi var där avtog ångesten. 

Nu ligger jag dock i sängen, orolig för den kommande veckan och främst av allt trött på mig själv. Trött på hur jag inte tycks kunna stoppa livslusten från att rinna ur mig. Går runt i mjukiskläder eller pyjamas och stökar till varenda liten vrå här hemma. 

Fan vad jag längtar tills taket är klart! 

En dallrande boll

Fyfan vad det är skönt att vara hemma igen! Stan och massa människor är inte min grej. Och bussresor är alltid jobbiga. Jag blir nervös och lättretlig innan och medan jag står vid hållplatsen och väntar är det alltid allra värst. Idag ville jag fly. Vi var säkert tolv personer som väntade tillsammans och jag förstod inte hur jag skulle ta mig in i bussen. 

Själva resan gick dock bra. Så fort jag satt mig kunde jag koppla av, mycket pågrundav att det främst var äldre personer, småbarn och småbarnsföräldrar på bussen. Är det istället tonåringar eller personer i tjugoårsåldern blir det jättejobbigt. 

Vi fixade medicinen till Kami och sedan letade jag upp fyra pocketar att belöna mig själv med. 

Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria har jag längtat länge efter att läsa och så hittade jag en bok av Jonas Hassen Khemiri ❤ Läser mest böcker skrivna av kvinnor, men Jonas är helt grym. Magisk. 

Sofia ville titta efter skor i en sportaffär och det slutade med att hon köpte massa kläder. Sportaffärer får mig alltid att känna mig som en fet jävla elefant och jag får för mig att alla tittar på min dallrande kropp och undrar vad fan jag har där att göra. Är just nu inne i en sån period då jag hatar min kropp extra mycket. Då jag skäms och försöker dölja hur jag ser ut och tankar på dieter och kräkningar ockuperar mitt huvud och de tankarna ökade så länge vi var där inne. 

Innan vi drog hemåt igen gick vi till mamma som jobbade. Hon berättade att Kenny och Vincent precis varit inne hos henne och att de skulle till leksaksaffären så vi skyndade oss ned dit för att hälsa lite snabbt och kramas. Det var fint. 

Men nu är jag hemma igen. Trött och lättretlig och lite angstig. Ska läsa en stund och sen ta en tupplur. Lyckades ta mig upp redan vid nio idag och om jag inte sover en stund på dagen kommer jag slockna alldeles för tidigt ikväll. Jag vet att jag borde känna mig nöjd, kanske till och med lite stolt, men det är så svårt just nu. Känner mig som en vandrande, dallrande boll med en dubbelhaka som påminner om en hängmatta. Det är bara att börja jobba med den där självacceptansen igen antar jag. 

Så jävla klantig

Jag är så trött på mig själv och min klantighet. Varje morgon tar jag antidepressiva och på kvällen tar jag antipsykotika. Idag har jag varit fruktansvärt trött hela dagen och ingenting har funkat för att få mig att bli piggare. 21.00 larmade telefonen, då var det dags för kvällsdosen. Insåg att tabletterna som låg där i dosetten och väntade inte var antipsykotikan utan de antidepressiva. Alltså tog jag fel medicin imorse och det förklarar tröttheten. Under drygt tolv timmar har jag fått i mig en dubbel dos och den där medicinen kan verkligen göra en trött. Som fan. 

Jag valde tillslut att ta en halverad dos antipsykotika ikväll. Skulle jag strunta i att ta det alls skulle medicinen gå ur kroppen och skulle jag ta dubbel skulle jag fortsätta vara trött imorgon och imorgon får jag inte vara trött. Då ska jag pallra mig iväg till Apoteket. 

Var ju iväg med Kami till veterinären. Efter att hon undersökt hans mun och framför allt tittat på den huggtanden som han brukar dra över med tassen gissade hon på att det kan vara en svampinfektion som stör. Vi tyckte alla tre att det är bättre att prova medicin i fyra veckor och se om det blir bättre av det, istället för att rycka tanden på en gång då det kanske kan bli bättre av medicinen. Det känns jättebra nu. Medicinen ska han få i sig tre, fyra gånger per dag i drygt fyra veckor och jag hoppas att han kommer bli bra av det så vi slipper dra ut den. 

Så imorgon ska jag upp på stan med Sofia och köpa medicinen och jag känner mig redan lite orolig för att ta mig upp dit. Jag är ju redan så instabil och nu med allt tablettstrul känns det som att det kan gå hur som helst. Det kan lika gärna gå skitbra som skitdåligt. Tänker dock belöna mig själv med några böcker eller något för att jag tar mig dit. Det tycker jag att jag förtjänar 😊

Ståtlig liten hund

Idag orkade jag följa med till Kenny och Vincent en stund. Inte lika nere, men förbannat trött. Orkade inte mycket annat än sitta på golvet, gäspa och titta på lillkillen. Men det var värt det. Det är alltid fint att träffa honom om än jag idag helst hade suttit med honom i mitt knä och snusat honom i håret. Omöjligt med honom. 

Jag har dock ångest. Imorgon ska pappa och jag fara iväg till Frövi och besöka veterinären. Förra tiden blev inställd och nu är det alltså dags att ta hand om den där tandstenen som inte försvann när vi var där sist. Och jag har sådan ångest över det. Rädd som fan att tänder ska dras så hans tunga kommer hänga ut någon centimeter eller två. 

Det känns så fånigt, men alltså, titta på det där ansiktet. Han är så vacker. Ståtlig fastän han är så liten. Förstår inte varför det blir så stor grej för mig, men det är verkligen det. Hundar med tungan långt ute är assöta men de ser ofta lite smådumma ut och smådum är det sista Kami är. Han är smart som fan och hans ståtliga yttre passar hans personlighet. Han är ingen knasboll. Har ingen humor typ. 

Äh.