Det är alltid lättare att andas när jag trivs

Jag sover fruktansvärt mycket. Stora delar av dagarna försvinner i sömnen och jag skulle lätt kunna må dåligt av det, men jag har en sån fruktansvärt fin flickvän. Då behövde du nog det, säger hon och lägger med sina ord bomull över de taggiga känslorna. Hon är hela tiden validerande. Per automatik när det kommer till mig. Till och med igårkväll när jag famlade runt i mörkret en stund och, i mina egna ögon, lät som en känslokall bitch, var hon validerande och förstående. Hur kan en människa vara så bra? 

Igår for jag till Ikea med mamma och pappa. Behövde stoppning till presenterna jag virkar till tvillingarna och passade på att köpa två hyllor till sovrummet också. 

Har länge varit frustrerad över att inte ha något altare. Att det inte funnits någon plats, men så tänkte jag till och insåg att det skulle funka med två hyllor vid sängen. Översta hyllan är altare och därunder står mina böcker om Wicca och annat som har med min tro att göra. Och det blev ännu bättre än jag vågat hoppas och dessutom blev det mycket mysigare i sovrummet av hyllorna. Perfekt. 

Just nu har jag en tavla ovanför altaret, en tavla som satt där innan jag fixade hyllorna. Planen är dock att jag ska måla någonting själv. Någonting föreställande Gudinnan och annat smått och gott som ugglor och pentagram. Kanske till och med väljer att använda mitt eget ansikte på Gudinnan om jag orkar stirra på mig själv så mycket. 

Och en liten bonus är att jag orkade fixa till läshögen bredvid sängen när hyllorna var uppsatta. Det är alltid lättare att andas när jag trivs. 

Flashback

Det har varit en väldigt konstig dag. Sov mig igenom mitt medicinalarm vid tio, jag som alltid brukar vakna av det, och vaknade till liv först tjugo över elva, till en mobil med sjutusen, minst, missade samtal. Fick en flashback när jag såg telefonen, från alla de år mina föräldrar blev skräckslagna så fort de inte fick tag på mig. Den gamla ångesten kom krypande. 

Jag struntade dock i att ringa upp dem. Tog medicin, gav hundarna mat och klädde på mig snabbt för att ta ut hundarna på promenad. Ville hinna ut med dem innan jag ringde mina föräldrar. Hann dock inte mer än fram till skorna innan Sofia ringde, – mina föräldrar hade ringt henne i sin oro och ångesten ökade. Det kändes som att jag gjort något fel. Den där tiden när jag inte ens vågade gå på toaletten utan telefonen utifall någon av mina föräldrar skulle ringa gjorde sig påmind. Det kändes som att jag var tillbaka där, och jag förstod inte alls varför de var så himla oroliga nu. Jag är inte den där suicidala personen längre och även om jag mår konstigt när medicinen tas försent kunde väl inte den oron ge denna reaktion hos mina föräldrar? 

Jag var angstig och nyvaken och förvirrad och bestämde mig för att snabbt ringa upp pappa innan jag gick ut med hundarna. Samtidigt som jag ringde honom ringde han mig, och det tog fem, sex försök innan vi äntligen kom fram till varandra. 

Och jovisst var det medicinen som fått iallafall pappa att bli orolig. Mamma trodde mer att det hade hänt något, riktigt vad vet jag inte. 

Det är så skumt hur en sådan här liten sak kan slänga tillbaka mig i tiden med sådan styrka. Det kändes verkligen som att jag var tillbaka där jag en gång varit och som jag kämpat så länge och mycket för att ta mig ur. 

Resten av dagen har jag mått konstigt. Dels beroende på medicinen, dels beroende på flashbacken. Och jag var helt slut efter att Sofia slutat jobbet och vi mött henne vid bussen, så jag lade mig i sängen och sov. Vaknade vid åtta och mår bättre nu. Inte lika sårbar även om jag med glädje skulle kliva ur mitt eget skinn en stund, vilket läsningen hjälper till med. Tror dock jag ska sätta mig och meditera en stund. Skulle behöva det. 

Jag är stark

Det känns i kroppen att våren är på väg. Det är inte många dagar tills Imbolc, den dag jag tillåter mig själv att njuta av den kommande våren. Vill inte rusa mig igenom årstiderna. Fort från den ena till den andra utan att jag hinner njuta av den tid jag är inne i.

Jag mår helt okej. En vecka passerade med extremt mycket sårbarheter, men nu är jag tillbaka i en bättre plats sedan en dryg vecka tillbaka.
Försöker gör det bästa jag kan för att hålla mig på en lugn och stabil nivå, allt för att inte hetsa upp mig och stressa sönder mig själv.
För en vecka sedan fick jag en mental smäll när jag veckohandlade på Willys. Jag är inte längre van vid att handlingen där är påfrestande, för det mesta brukar jag vara okej när jag går där inne, men just nu håller de på och bygger om. Det var kaos och människor överallt. Hälen gjorde ont som fan, Sofia försvann för att hämta sallad och jag försvann in i mig själv. Försökte ta mig runt i affären, tittade efter Sofia och mina föräldrar, försökte hålla mig undan alla stressande människor men haltade och kunde inte gå snabbt och tillslut kom rösterna. Det är så länge sedan sist. Det blev en chock. Trodde att en gubbe var Sofia och irrade  mig runt runt runt på min onda häl.

Men jag mår bättre igen. Återhämtade mig riktigt fort och sedan dess har jag spenderat en stor del av min vakna tid med att läsa. Klarar fortfarande inte av att läsa när jag är ensam hemma, vilket är synd för jag vill inte göra mycket annat än läsa just nu. Försvinner in i Outlander-serien, timmar i sängen med hundarna vilandes tätt intill mig. Läsningen ger mig energi tillbaka.

Yttertaket där jag bor håller på och byts ut, ett arbete som kommer ta mellan sex och åtta veckor och som stundtals gör mig så stressad att det känns som att jag ska klappa ihop.
Varje gång det händer försöker jag ta ett steg tillbaka. Ta några djupa andetag, använda förnuftet och tala lugnande till mig själv. Det gör det uthärdligt. Och under promenaderna med hundarna tar jag det lugnt. Hälen gör ont så fort jag går, ibland mer och ibland mindre, och därför tar jag det lugnt, fokuserar på naturen, vinden, dofterna och omgivningen. Struntar i tider, bryr mig inte om hur lång tid jag tar på mig. Ger hundarna små uppgifter att utföra där tillfällen finns, som att hoppa upp på stenar och hoppa över pinnar.

Jag känner mig stark. Väldigt stark. Läser om Wicca och magi i en fantastisk bok fylld med övningar som jag tvingar mig själv att utföra, trots passiviteten som försöker få mig att strunta i att göra och istället bara vara. Bland det skönaste som finns är att meditera och med bokens hjälp kommer jag växa, både som människa och som Wiccan. Det är därifrån min styrka kommer, från min tro och från hoppet om livet och världen det ger mig.

Och häromdagen hörde terapeut K av sig. Det var underbart att höra ifrån henne och jag kände mig nöjd med mig själv när jag kunde berätta om allt som faktiskt går bra, som att jag skrivit klart första utkastet till en bok och varit stark nog att fira Yule/Jul med Sofias släkt. 

Ibland vill jag bara få vara ett barn igen

Jag har sån fruktansvärd ångest. Var sårbar redan innan och de senaste dagarna har jag dragits med något virus som tar slut på alla krafter och idag verkar det som att jag fått hälsporre. Det gör fruktansvärt ont och jag stapplar mig fram som Mr Bates i Downton Abbey. Blir alltid extra sårbar när jag är sjuk så mitt mentala tillstånd kom inte som någon chock, men det är likförbannat svårt att hantera. Vill lägga mig på golvet och gråta som en nyfödd med armar och ben i vädret. 

Det känns som att jag bara gnäller och gnäller. Hela tiden är det någon del av min kropp som gör fruktansvärt ont och så fort en människa nyser i min närhet blir jag sjuk. 

Jag vet ju att jag behöver ta tag i min kropp. Har väl inga muskler alls och klart som fan att fötterna tar stryk av min vikt. Önskar att det inte vore så svårt, att det inte kändes så menlöst. 

Ibland vill jag vara vara ett barn igen och söka tröst i mammas famn. 

Extra sårbar

Juno

Igår blev pappa mer eller mindre en livräddare. Jag menar inte att överdriva, jag var ju inte på väg att dö, men utan hans hjälp skulle gårdagen med största sannolikhet gått åt helvete. 

Massa sårbarheter kröp på mig. I torsdag tvingades vi sära på småtjejerna, vilket blev jobbigare än jag trott. Ångest och overklighetskänslor. Psyk vill ha ett möte, massa nissar ska byta yttertak där jag bor och så skulle jag till tandläkaren imorgon. Plus en annan stor sårbarhet, som dock inte är min sak att skriva om. 

Så jag fick svårt att andas. Kom in med hundarna efter morgonpromenaden och kände hur allt vällde över mig och jag visste först inte vad jag skulle göra. 

Pappa lyssnade, validerade och hjälpte mig att ta mig vidare. Reda ut och göra det möjligt att andas igen. Istället för ångest och panik var gårdagen produktiv. Drygt fyra timmars arbete med boken och vid halv sex följde jag med till Kenny och Vincent. Jag vet inte vad det var med mig igår, jag ville inte släppa Vincent från min famn. Han ville såklart inte spendera tiden med att kramas, men några fick jag ändå. Frågade om jag fick behålla honom men det gick han inte med på. 

Idag känner jag mig avslagen. Extra sårbar. Ensam. Skrev klart mitt brev till Allie i USA och efter det känns det bättre. Lite lättare. Men av någon anledning känner jag mig fruktansvärt ensam. Njuter inte av mitt eget sällskap. 

Hur som helst. 

Nu är det tre burar i vardagsrummet. Den stora fula plastburen är uppe igen, men det är okej. Juno älskar den och är väldigt aktiv och det är ju det allra viktigaste. Hon gräver och springer runt och tycks lyckligare än någonsin. 

Och jag älskar mitt lilla zoo. Älskar kvällarna när burarna öppnas och saker ska ordnas. Grönskaker, påfyllning av mat, byte av vatten och så vidare. Luna och Juno är ju av en ras som är extra svår att få tam, och emellanåt känns det omöjligt att någonsin nå fram till dem, men igår kom Juno fram och tog en mask ur min handflata och senare hämtade hon två matbitar jag höll fram, så det går framåt 😊 Luna är svårare, men jag tror egentligen att Juno är räddare. 

Jaja. Det var allt. Nu ska jag försöka sysselsätta mig med lite stickning och reality tv.