Det är alltid positivt när en tjockis går ned i vikt, oavsett tillvägagångssätt

Jag följde med mamma och pappa till Kenny och Vincent ikväll. Vincent tycks alltid ha växt några meter för varje gång vi ses och kommer alldeles för snart vara för stor för att jag skall kunna lyfta upp honom i min famn. Det är ju så mysigt. Förstår inte hur han redan kan vara fyra. 

Vincent och jag spenderade större delen av tiden i hans rum. Vi såg på en film med hundar och jag älskar hur extatisk han blev när han fick se dem. ”Jag älskar den här filmen,” och ”Jag älskar hundar,” sade han flera gånger. 

Vi ritade också. Eller mest han. Först ritade han Elsa för att sedan börja på en ny teckning med Paw Patrol-hundarna. En av dem målade han svart och sade att det var Kiba. När jag frågade om jag kunde få bilden sade han att jag skulle visa den för Kiba och Kami för då skulle de bli glada ❤️

När mamma och pappa skjutsat hem mig igen kände jag mig helt urlakad och jag förstod inte varför. Jag har ju mått skapligt bra de senaste dagarna och det är alltid en höjdpunkt att träffa min brorson. 

Men så slog det mig. Det handlade om min vikt. Min tjockhet. När mamma och pappa var här i söndags tog de upp min vikt. Att jag behöver ta tag i den för att de inte vill förlora mig. De föreslog att jag skulle räkna kalorier. Mitt jobb med hetsätningsprogrammet kastades åt sidan senaste gången jag hade en dipp och hetsätningen är återigen en stor del av min vardag. 

Idag när jag träffade dem hade jag svårt att släppa vikten. Skam inför dem och skam inför Kenny. Och så samtal om dieter och operationer och jag hann inte mer än komma innanför dörren innan tårarna började rulla. 

Av hetsätningprogrammet har jag lärt mig att hetsätningen dök upp tack vare att jag började banta. Det är liksom fakta och jag lovade mig själv att aldrig någonsin igen utsätta mig själv för det. Varje diet slutar i misslyckanden och varje misslyckande leder till ännu värre hetsätning. Jag har pratat om det med mina föräldrar men de tycks ha glömt det. Jag vet inte. Jag menar iallafall inte att skuldbelägga dem. 

Jag förstår om folk inte tar mitt ätstörda beteende på allvar. Tjockisar med liknande problematik brukar inte bli det. Jag minns när jag för några år sedan pendlade mellan svält och att spy upp det jag åt och jag gick snabbt ned 15 kilo i vikt. Fick massa ”komplimanger.” Jag var ju så duktig som lyckats gå ned så mycket i vikt. Toppen att jag lyckats. 

Men det var ju inte toppen. Beteendet som ledde till viktminskningen den gången var ett sjukt beteende. Om jag innan viktminskningen haft en såkallad normalvikt, då hade folk reagerat. De hade velat veta vad som var fel. Men när en tjockis går ned i vikt då är det bara bra. 

Jag skyller inte på någon. Det är såhär vårat samhälle fungerar. Det är vidrigt. Fruktansvärt. De senaste dagarna har jag funderat på att hoppa på Viktväktarna igen. Jag har också försökt hålla mig från att äta. I fredags åt jag inte förrän sent på kvällen. Men oavsett vad så får jag inte hoppa på en ny diet. Det vore katastrofalt. Jag måste orka ta den långa vägen och jobba mig fri från mitt ätstörda beteende. 

Igår började jag om från början med hetsätningsprogrammet och jag hoppas allt jag kan att det denna gång kommer gå vägen. Jag förtjänar att respektera mig själv tillräckligt mycket för att ta tag i mitt problem. 

En månad att se fram emot

Det börjar sakta kännas mycket bättre. Jag börjar må bättre igen och har mer energi. De senaste kvällarna har jag varit pigg och haft svårt att sova, – jag antar att det är medicinhöjningen som gör skillnad. Skönt som fan är det iallafall. Att inte gå runt som en trött zombie och konstant längta efter att sova. 

Jag har mycket att se fram emot den kommande månaden. Den sjunde har Sofia och jag varit tillsammans i åtta år. Som vanligt kommer vi fira med pizza och serier 😍 Den tionde blir det middag och firande av farmor och farfar som varit gifta i 60 år. 60 år! 

Sedan blir det julafton och firande hemma hos farmor och farfar och på juldagen skall jag med till Karlskoga. Har aldrig följt med dit över jul tidigare så det är ännu en sak som gått framåt för mig 😊

Men det allra bästa blir den 26e, för då drar jag med Sofia och hundarna och mina föräldrar till Lysekil i fem dagar. Fem dagar av läsning och avkoppling. Ett perfekt avslut på året. 

En fantastisk söndag

Gårdagen var så fruktansvärt fin. Det finns stunder, tillfällen, då jag känner mig som en riktig människa. En människa som funkar och är okej och duger, och hela gårdagen var ett sådant tillfälle. 

Vid tio blev Sofia och jag upphämtade av Johan och Cissi. Vi skulle till Karlskoga och fira Johan och Sofias mormor som fyllde 83 igår. Väl i Karlskoga stannade vi till vid maxi och köpte blommor och choklad till Raja och godsnus till mig och Sofia (ja, lite garn till mig också). 

Vi hämtade upp Raja och åkte sedan hem till Sofias föräldrar. Theo kom springande till parkeringen, den gladaste lilla hunden, för att möta oss. Ett bättre välkomnande kan en inte få i mina ögon. 

Anna och Daniel och ungarna kom en stund senare och vi åt smörgåstårta och gav Raja presenter. Under hela den här tiden mådde jag bra. Jag fastnade inte inne i mig själv, med tankar på hur jag borde vara och vad jag borde säga. Jag bara var, kunde släppa alla förlamande tankar och inställningar och njuta av firandet på mitt sätt. Det är svårt att fatta att det går så bra. 

Jag tror inte det går att förstå hur fantastiskt det här känns för mig. I december har Sofia och jag varit tillsammans i åtta år och det är först nu jag klarar av att vara med på allvar när hennes familj och släktingar träffas. För bara ett halvår sedan skulle jag aldrig ha trott att det var möjligt. Och bäst av allt – jag känner mig som en pusselbit som hör till. Jag är inte utanför! 

Det blev en relativt kort visit, men innan vi drog igen hann jag tala med Anna om julklapparna jag funderat ut till Ida och Ella. Sofia är inte kreativ någonstans, men när vi var och firade Ida förra helgen kändes det så uppenbart vad vi borde ge dem i julklapp. Ida som stolt visade upp sina böcker för mig skall såklart få en bok eller två och Ella, som älskar att rita, skall få riktigt bra färgpennor. 

Hemma igen blev det städning av burarna och mys med hundarna och vid fem kom mamma och pappa hit. Jag ringde i fredags och bjöd in dem att fira första advent med mig och Sofia. Glögg, saffranskaka, pepparkakor och godis. 

I lördags lyckades jag städa och det är fint och mysigt hemma. Ett perfekt tillfälle att ta hit människor. Och mina föräldrar är så fantastiska. 

Idag känns det lättare att leva igen.

❤️

Det vardagliga

Jag har så svårt med det vardagliga. Att göra saker. Bädda sängen, lägga kläder i tvätten, borsta håret, plocka undan efter mig. Tvätta, dammsuga, tvätta håret, slänga sopor, vattna blommor. 

Och så vidare i all oändlighet. 

Jag vill ju inte att det skall se ut såhär hemma. Saker överallt. Smutstvätt. Skräp. Framför allt saker jag tagit fram när jag handarbetat eller skrivit brev eller vad fan som helst. Orkidéerna har inte fått vatten sedan i somras. Vardagsrumsbordet är ett paradis för knappar. Mitt nattduksbord är fullt med använda snusprillor. Och skrivbordet. Herregud vad det ser ut. 

Det är jobbigt med kläder också. Och håret. Fyfan vad det ser ut. Men måste klä på mig eftersom hundarna skall ut och tur är väl det. Vill försöka ännu mer idag. Ännu mer kamp för att städa. Julen närmar sig och jag vill ha sådär mysigt och juligt som brukar få mig att må så bra. Måste lyckas på något sätt. 

Kalasande

Det var kalas igår. Anna blev sjuk förra veckan så kalaset ställdes in. På ett sätt var det bra, eftersom hundarna nu är friska och jag därför inte oroade mig för dem medan jag var borta.

Finaste lilla Ida hade önskat sig fordon och glädjen var tydlig i hennes ansikte när hon öppnade paketet och fick se traktorn med släp (?) som vi köpt. Hon var så bedårande. Fick syn på mitt pentagram jag hade runt halsen och visade mig sitt halsband som hon fick låna av sin mamma. Så reste hon sig upp, gick fram till Anna och lade armarna runt henne och sade Det här är min mamma. ❤ För det hade jag ju ingen aning om 😉

Och Ida och Ella är så fina tillsammans, mot varandra. Ella fick vara med och hjälpa till med paketen och det var så tydligt att leksakerna är bådas. Helt fantastiskt att två så små människor kan samsas så bra.

Det gick väldigt bra för mig. Mycket bättre än jag vågat hoppas på. Det är rätt fantastiskt hur mycket lättare det är för mig att existera med rätt medicin och med färdigheter. Nu när jag vet vad som krävs för att jag skall klara av svåra situationer.Och hur jag skall göra för att få det att funka.
Sofia signalerade med fingrarna för att fråga var på skalan jag låg, den där älskade skalan jag brukar använda mig av. Denna gång för obehag. 1-10. Och det låg för det mesta på en nolla.  En nolla!

Efteråt, när jag gick ut från huset och på väg mot bilen, kändes det på samma sätt som efter affektlabb eller självhjälpsgruppen. En känsla av att jag duger. Att jag funkar trots allt. Det är svårt att förklara men det känns bra. Otroligt bra. Och det ger mig en vilja att kämpa igen.

Jag kan vistas bland människor utan en konstant vilja att försvinna.