Jag vill bara dricka mitt jävla kaffe

Jag kämpar på. Riktigt bra till och med skulle jag vilja påstå. Jag kämpar, trycker på, och visst blir det bättre. En hel kväll kan jag känna något som liknar glädje. En timme kanske jag känner hopp. Det går liksom framåt. 

Men så tar det stopp. Det känns som en tjock hinna mellan välmående och det här träsket och jag stånkar och slåss och puttar på för att ta mig igenom den där hinnan och ut på andra sidan så jag kan få lite andningsrum. Hur jävla lång tid, hur mycket kämpande, ska det ta egentligen? Hur lång tid kommer det ta tills jag är igenom? 

Jag tröttnar ju på mig själv. Skäms över hur svårt det tycks vara. 

Nä, jag vill bara sitta här och dricka mitt kaffe och inte röra mig ur fläcken tills det är kväll och dags att sova. 

Perfekt lördag

Sofia, den där älskade människan som precis överraskade mig med frukost när jag låg i sängen med mitt kaffe och mina böcker ❤️ ”Ville inte att du skulle äta chips till frukost,” var hennes svar när jag tackade och sade att hon är söt. 

Idag har jag fått mens. Tror det är fjärde gången nu, regelbundna gången, sedan mensen försvann. Vad som är annorlunda nu? Jag bantar inte. 

Jag mår nog ganska okej. Idag ska jag bara läsa, gosa och virka. Perfekt lördag. 

Vidrigt

Jag är så rädd för att vara hemma själv. Det som jag kämpat så mycket med, i flera år, och som funkade så bra innan sommaren. Nu känns det som att jag fått benen nersparkade och att jag blivit tillbakaputtad till ruta ett. Vet ni hur vidrigt det är att vara rädd i sitt eget jävla hem? Det är så tärande, dränerande, livslustdödande. Vidrigt. 

En mindre bra dag

En mindre bra dag. Tog mig upp i relativt god tid och hann med både kaffe och frukost innan morgonpromenaden och jag tog den längre rundan. Väl hemma igen lyckades jag skriva klart ett brev, men sedan satt jag mest håglös i soffan och väntade på att Sofia skulle sluta jobbet. Lägenheten ser mer och mer ut som ett hellhole för varje dag som går. Det har inte funnits kraft till städning den här veckan då jag kämpat så mycket med att hålla mig över ytan att all energi gått åt till det. + att den ständiga oron när jag är ensam suger en jävla massa energi. 

Sov en tre, fyra timmar och nu ligger jag åter i sängen. Tanken är att jag ska läsa. Det är så jävla mycket svårare att må okej när mitt hem ser ut som ett bombnedslag och konstant ger mig flashbacks till en dåtid då jag varken kunde ta hand om mig själv eller mitt hem. Skulle behöva fokusera på att städa, men hur ska det gå till? Jag är så trött. 

Jag gör det bästa jag kan och det är bra nog

Återigen tvingade jag på mig ”bra” kläder. Fixade ögonbrynen och tog på mig mitt feminist-halsband och väl ute med hundarna kändes det ändå okej att gå den längre svängen. Om jag hade följt känslan och istället tagit den kortare promenaden och sedan lagt mig i soffan och sovit så hade dagen blivit mycket sämre. Då hade den aldrig fått någon chans att bli bättre. Idag sparkade jag känslan i röven och det känns fantastiskt, men jag vet också att jag inte alltid har den förmågan. Idag hade jag en bra och stark grund, tack vare de två tidigare relativt bra dagarna, vilket gjorde det betydligt lättare att gå emot känslan. De gånger jag inte är stark nog, de gånger jag blir passiv och nedstämd, måste jag också acceptera. Acceptera och validera mig själv och förstå att jag faktiskt gör det bästa jag kan.