Det är så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan

Kurta äter vitkål

Ångestpåslag. Det har varit en intensiv dag. Började lugnt och relativt skönt, tog en kort tupplur innan jag gick ut med hundarna, och när Sofia slutat jobbet tog vi bussen upp på stan. Flera timmars letande och testande. Jag råkade hitta lite kläder till mig själv och kan konstatera att det är roligare att vara tjock i fina kläder. Det är dags att jag slutar straffa mig själv, och min fethet, med att aldrig tillåta mig själv nya kläder. Hittade någon byxklänningsliknande sak som jag skulle vilja ha på bröllopet på lördag men jag vet inte om jag vågar. Den sitter så tajt runt magen och det känns nästan som att den framhävs. Jag vet inte. Skulle så gärna vilja våga. 
Det var ju meningen att jag skulle börja äta nyttigt idag. Resultatet blev att jag inte åt alls för jag orkade inte göra i ordning någonting. Var alldeles för trött för det. Så när klockan närmade sig halv sju på kvällen var jag vrålhungrig och vi bestämde att köpa med mat från donken. Bygga på den där magen lite till bröllopet. 

Det känns jobbigt, när jag tänker på bröllopet. Det krävs så mycket planering för att det ska funka för mig. Fick reda på att det kommer vara betydligt fler gäster än vad jag räknat med och jag kände genast för att hoppa av. Även om jag tar mig in i rådhuset, vi ska se till att vara där i tid, så kommer det med stor sannolikhet bli svårt för mig att ta mig in i lägenheten där Sofias bror bor, efter själva vigseln. Helst skulle jag ta en cykel och cykla det snabbaste jag kan för att komma dit men det går ju inte. Nu är istället risken stor att vi kommer fram till lägenheten och när dörren öppnas är det redan fullt med folk där inne. Då tar jag mig inte in. Jag klarar inte av att gå in i rum där det redan är flera människor. Jag har redan tvingats tacka nej till Sofias lillebrors kalas då det kommer vara öppet hus och det funkar ju inte alls för mig. Jag vill inte missa en sak till. Jag missar redan alltför många saker pågrund av min sociala ångest och jag hatar att känna mig så utanför. För utanför känner jag mig ju även om jag vet att jag är välkommen. Igår försökte jag förklara för Sofia. Hon skulle föreställa sig att jag är rullstolsburen och uppe på ett berg är det fest som jag är inbjuden till, men för att kunna vara med på festen måste jag klättra upp för berget. För precis så omöjligt är det för mig. Det är bara så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan. Det är så jävla tärande. 

Försöker hålla mig lugn och klartänkt. Ta en minut i taget, men det är inte så lätt. Dessutom tog jag upp Hicka förut och fann en stor jävla knöl bakom hans ena framben. Så vi måste kontakta veterinär imorgon. Håll alla tummar ni kan för att det inte ska vara en tumör eller någonting annat vidrigt. Knölen tycks ha kommit från ingenstans. Tar ju upp honom varje dag och har inte känt någonting tidigare. Jag vill bara att mina pälsklingar ska få må bra ❤️

Det är så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan

Kurta äter vitkål

Ångestpåslag. Det har varit en intensiv dag. Började lugnt och relativt skönt, tog en kort tupplur innan jag gick ut med hundarna, och när Sofia slutat jobbet tog vi bussen upp på stan. Flera timmars letande och testande. Jag råkade hitta lite kläder till mig själv och kan konstatera att det är roligare att vara tjock i fina kläder. Det är dags att jag slutar straffa mig själv, och min fethet, med att aldrig tillåta mig själv nya kläder. Hittade någon byxklänningsliknande sak som jag skulle vilja ha på bröllopet på lördag men jag vet inte om jag vågar. Den sitter så tajt runt magen och det känns nästan som att den framhävs. Jag vet inte. Skulle så gärna vilja våga. 
Det var ju meningen att jag skulle börja äta nyttigt idag. Resultatet blev att jag inte åt alls för jag orkade inte göra i ordning någonting. Var alldeles för trött för det. Så när klockan närmade sig halv sju på kvällen var jag vrålhungrig och vi bestämde att köpa med mat från donken. Bygga på den där magen lite till bröllopet. 

Det känns jobbigt, när jag tänker på bröllopet. Det krävs så mycket planering för att det ska funka för mig. Fick reda på att det kommer vara betydligt fler gäster än vad jag räknat med och jag kände genast för att hoppa av. Även om jag tar mig in i rådhuset, vi ska se till att vara där i tid, så kommer det med stor sannolikhet bli svårt för mig att ta mig in i lägenheten där Sofias bror bor, efter själva vigseln. Helst skulle jag ta en cykel och cykla det snabbaste jag kan för att komma dit men det går ju inte. Nu är istället risken stor att vi kommer fram till lägenheten och när dörren öppnas är det redan fullt med folk där inne. Då tar jag mig inte in. Jag klarar inte av att gå in i rum där det redan är flera människor. Jag har redan tvingats tacka nej till Sofias lillebrors kalas då det kommer vara öppet hus och det funkar ju inte alls för mig. Jag vill inte missa en sak till. Jag missar redan alltför många saker pågrund av min sociala ångest och jag hatar att känna mig så utanför. För utanför känner jag mig ju även om jag vet att jag är välkommen. Igår försökte jag förklara för Sofia. Hon skulle föreställa sig att jag är rullstolsburen och uppe på ett berg är det fest som jag är inbjuden till, men för att kunna vara med på festen måste jag klättra upp för berget. För precis så omöjligt är det för mig. Det är bara så jävla svårt när mina funktionshinder inte syns på utsidan. Det är så jävla tärande. 

Försöker hålla mig lugn och klartänkt. Ta en minut i taget, men det är inte så lätt. Dessutom tog jag upp Hicka förut och fann en stor jävla knöl bakom hans ena framben. Så vi måste kontakta veterinär imorgon. Håll alla tummar ni kan för att det inte ska vara en tumör eller någonting annat vidrigt. Knölen tycks ha kommit från ingenstans. Tar ju upp honom varje dag och har inte känt någonting tidigare. Jag vill bara att mina pälsklingar ska få må bra ❤️

Det blir skönt när det är över 

Kurta testar vitkål för första gången

Lyckades ta mig upp kvart över nio idag. Frappén stod redo inne i kylen, jag var smart nog att fixa det redan igår kväll, så det var bara att hämta den ur kylen. Känner mig fortfarande lika nyvaken som då, för en timme sedan, men jag kämpar på. Om en kvart ska hundarna ha mat och klockan elva blir det promenad. Om jag är lika trött när jag kommer in igen kanske jag kommer låta mig själv sova en stund. 

Sofia och jag ska upp på stan idag. Hon behöver skor och nya kläder till bröllopet och jag kommer kanske köpa ett linne, men bara om det känns okej med min kropp och det. Jag vill inte ha ett tält på mig men jag vill heller inte ha något som sitter för tajt. Hursomhelst är jag för trött för att orka vara nervös, men det kommer vara skönt när det är över. 

På något sätt ska jag få min vardag att funka 

Precis vad jag behövde idag, – två brev + paket från LaPapierre

Aaaarrrrggggghh. Jag kämpar så med mig själv, men min självacceptans. Känner mig som den gnälligaste gnällspiken som någonsin vandrat på denna jord och invaliderande känslor som dessa får mig ju bara att må sämre. Det är inte konstigt att jag blir nedstämd när jag större delen av dagen är för utmattad för att orka göra någonting. Hur kan det vara så svårt för mig att verkl

igen fatta det? 

Hela morgonpromenaden gick jag och längtade efter att få sätta mig ned, samtidigt som jag försökte komma på saker som skulle pigga upp mig tillräckligt för att ge energi. Ingenting funkade och då började jag, såklart, slå ned på mig själv för det. Skulle det vara någon annan som satt i den här sitsen skulle jag inte ha svårt alls att validera. Jag skulle heller inte ha svårt att komma på idéer för hur personen i fråga skulle ta hand om sig själv. Varför det är annorlunda när det gäller mig själv är för att jag är rädd för alla dessa människor som jag är övertygad om dömer ut mig som lat och patetisk. Jag är rädd för tankarna och åsikterna hos de människor som inte förstår. Ja, jag vet att jag inte borde bry mig men det är så jävla mycket lättare sagt än gjort. 

Imorgon ska jag började följa 20/20 dieten igen. Jag var först väldigt negativ till det men så förut, när jag fixade kaffe, kom jag att tänka på hur mycket piggare jag kommer att bli. Jag har svårt att verkligen tro på det nu, men erfarenheterna säger ju att det kommer bli en jävla skillnad. Jag tänker dock inte gå ut stenhårt, så som jag brukar. Nej, denna gång tänker jag vara snällare mot mig själv och främst fokusera på att inte äta socker. Undvika godis och fikabröd och dylikt, men också tillåta mig själv att en glass slinker ned här och där eftersom det ändå är sommar. 

På något sätt ska jag få min vardag att funka. Jag måste bara hitta vad som passar mig bäst. 
 

Dissociering, overklighetskänslor och acceptans 


Idag är en sådan dag då jag inte riktigt lyckas vara närvarande. Dissociering och overklighetskänslor. Och vinden som blåser så högt gör det inte direkt lättare för mig att hålla mig närvarande då jag inte hör ljuden som kommer från min omgivning. 

Eftermiddagspromenaden blev en dimma. En dimma med svårigheter att se vad som är verkligt och vad som inte är det. Nej, barnet där borta var inte ett riktigt barn, bara en klump av otydlig färg. Jag säger till mig själv att vara mindful men jag klarar inte ens av att beskriva för mig själv var någonstans jag är. Och plötsligt står det ett barn bara någon meter ifrån och glor på hundarna. Hen var tydligen verklig. 

Det känns ungefär som att jag vore en kokosnöt som någon lyckas slå ett litet litet hål i, men inte tillräckligt stort för att faktiskt kunna nå, eller se, det som är på insidan. Som att jag famlar i mörkret. Händerna försöker få tag i någonting stadigt att hålla i, men allt som finns där är luft. 

Jag har varit här förut och det är ingen fara. Jag lyckas alltid ta mig ur det. Tackochlov händer det sällan numera och att vara ovan innebär att jag känner mig lite… Jag vet inte, lite extra instabil kanske. Jag vet att det kommer bli bättre, det kommer gå över. Jag behöver bara stå ut. Och tills dess funkar det att läsa simpla böcker och acceptera att vara innesluten i mig själv.