En prövning jag gärna hade varit utan

Jag tror det går att pusta ut nu. Fem måltider mat, den sjätte och sista om några minuter, och inget har spytts upp. Han har också bajsat och inget blod i bajset. Har svårt att fatta att jag faktiskt tagit mig igenom det här. En enorm prövning och igår trodde jag inte att jag skulle lyckas hålla mig ifrån att skära. Det känns konstigt att säga så. Det är år sedan jag självskadade senast och det var nog så sent som i augusti som jag sist hade tankarna på att göra det. Låg i soffan, hysterisk av gråt och rädsla, och förstod inte hur jag skulle kunna ta mig vidare. Ta mig samman. Kunde inte fokusera på nånting, inte ens mina älskade reality serier. Det gick inte. 

Och jag visste ju att några små snitt skulle få mig att fokusera på nåt annat. Inte för särskilt lång tid, och det skulle inte leda till nånting bra överhuvudtaget, men jag ville så gärna fly en stund från min rädsla. 

Vad som tillslut fick mig att överge de tankarna? Sofia. Hon ringde när jag behövde det som mest och plötsligt gick det att tänka igen. 

Idag är jag otroligt trött. Sov några timmar förut och det kommer nog inte dröja länge innan jag lägger mig i sängen igen. Men det känns bra. Min Kiba mår bra, han är sig själv igen, och jag har lyckats stå ut med nånting så vidrigt. Jag stod ut genom att spela på paddan. Nästan hela dagen, förutom när tårarna var för kraftiga. Jag gjorde vad som behövde göras för att inte ta till det självdestruktiva och jag är glad att jag klarade det, men fyfan, allra helst hade jag sluppit det. 

En finfin kvällpromenad ❤️

Äntligen!

Ny mat till hunden. Tidigt åkte vi iväg till en veterinär i närheten och köpte på oss en annan dietmat. Både torrfoder och blötmat. Sa till Sofia igår att kanske han förknippar maten med att vara sjuk? Med medicinen, och sen tänkte jag att äsch, du humaniserar honom.

Men jag hade rätt. Kvinnan hos veterinären tog upp det utan att jag själv ens frågat. Och maten vi köpte brukar uppskattas av hundar. Ändå var jag ju rädd innan vi trestade. Frågade hos veterinären vad sjutton vi skulle göra om han vägrade äta den här maten med. 

Men han äter! Två gånger hittills och ingenting har kommit upp igen. Istället har vi en glad hund som sprang iväg och hämtade Peppis (favoritleksaken på bilden) och ville leka, helt självmant!

Det gäller att hålla tummarna nu. Hoppas att det håller i sig. Efter torsdag slipper han två till mediciner och kommer bara äta två per dag i ungefär en vecka. 

När ska det vända?

Jag mår illa av ångest och har gjort det hela dagen. Tvingat i mig kaffe och mat och koffeintabletter men tröttheten gör det fortfarande omöjligt för mig att distrahera mig med nånting, vadsomhelst, som får mig att sluta oroa mig. Kiba äter knappt. Spyr minispyor. Veterinären säger åt oss att avvakta några dagar och jag sitter här med en ångest som ger mig flashbacks till dåtid. 

Och eftersom jag inte är frisk än är jag ännu mer sårbar. Det märks. Får inte riktigt grepp om verkligheten. Och alla ljud, alla äckliga jävla röster, får det att krypa inombords. 

Om jag ändå orkade läsa eller virka eller skriva brev. Sova är ingen idé att försöka för nästan varenda timme ska Kiba ha medicin eller lite mat. Mat som han ändå inte vill äta. Mediciner som han ändå spyr upp. 

Nä fyfan. Kan det inte bara vända snart? 

Jag är så otroligt tacksam

Asså, den här dagen…

Visserligen betydligt bättre än gårdagen men jisses så svårt det var att få tag i den där jäkla medicinen! Sofia har ringt som en galning och även min pappa och hennes mamma har ringt en hel del. Tillslut löste det sig ju, men det är fan inte klokt att det ska behöva vara så svårt att få tag i en medicin. 

Kiba mår mycket bättre idag. Ingen diarré och inte heller nåt blod. Han är lugnare än annars men det är ju inte direkt konstigt efter pärsen igår och all medicinering gör nog sitt till också. Veterinärerna igår sa att han blir övermedicinerad just nu, för att må så bra som möjligt. 

Jag tror dock att Kiba hatar oss idag. Det är hemskt att tvinga i honom nånting som han så innerligt inte vill ha i sig. Vi var tvungna att ta hjälp av Google för att få i honom den första medicinen imorse. 

Jag är imponerad av mig själv, att jag klarar så mycket mer än vad jag tror. Är sjuk och har levt på Ipren och alvedon för att orka och vanligtvis skulle jag ändå ha legat däckad. Och inga problem hade jag att prata med de olika veterinärerna igår. Klarade till och med av att berömma dem alla, för att de är så trevliga. I Örebro har jag nästan bara stött på dryga veterinärer. Den enda trevliga dog plötsligt och sen dess åker jag alltid till Frövi med hundarna. 

Jag är så oerhört tacksam för all hjälp från Natta. Vet inte hur vi hade hanterat gårdagen utan hennes hjälp. Som tack ska jag skämma bort henne med massa virkade kläder och har börjat på en stor sjal som jag vet att hon kommer älska. Och jag är så tacksam att Kiba tycks tillfriskna utan större problem ❤️

En av de absolut värsta dagarna i mitt liv

Jag kan inte sova. Idag har varit en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det började egentligen i lördags. Precis innan morgonpromenaden spydde Kiba upp frukosten och så hann han bajsa ner sig två gånger innan vi hann gå ut. Han fick specialfoder och söndag och måndag var han bättre. Jag var inte direkt orolig. 

Så märkte jag under morgonpromenaden igår att han hade diarré igen och på eftermiddagspromenaden kändes det som att kroppen skulle spricka i miljontals bitar när jag såg att det kom blod i hans avföring. 

Sofia fick ringa Strömsholm som gav oss riktlinjer att följa. Sönderkokt ris och om han fortfarande blödde idag skulle vi behöva åka in akut. Det kändes oroande men ändå kändes det på nåt sätt okej. Som att det skulle lösa sig nu. 

Så imorse gick jag ut på promenad och plötsligt började det rinna blod ur stjärten på honom. Blod och diarré. Vissa gånger bara blod. Han satte sig hela tiden och bajsade och jag trodde jag skulle gå sönder totalt. Visste inte vad jag skulle göra. Om jag borde gå in igen eller om han behövde få ur sig bajset. Så jag gick en runda och han satte sig kanske nio, tio gånger för att bajsa. Kvar i gräset blev det blodhögar jag inte kunde få bort. 

Sofia åkte ifrån jobbet och under bussresan ringde hon djursjukhuset i Kumla som gav oss en tid till halv fyra och efter flera olika samtal fick hon tag på Natta. Fantastiska Natta som alltid ställer upp ❤️ Jag fattar inte hur vi skulle klara oss utan henne. 

Natta hämtade upp oss vid kiosken och Kami lämnades av hos farmor och farfar ❤️ Vincent var hos sin mormor och morfar så vi kunde fokusera fullt ut på Kiba. 

Efter ett blodprov fick vi vänta i över en timme på ett resultat och den timmen var riktigt vidrig. Vi hade ju ingen aning om hur det skulle gå. 

Tillslut fick vi nån form av svar. Om det inte vore för att Kiba är så rädd hade han fått stanna över natten, men hans rädsla gjorde att de ansåg det bäst att han fick följa med hem igen. Efter dropp och med en jävla massa mediciner. Och nu gäller det att hålla tummarna så han inte spyr igen och/eller blir hängig. Då måste vi dit igen. 

Listan med mediciner och mattider är enorm. Plus att en medicin inte står med på listan eftersom den är slut på alla apotek utom i Askersund. Så imorgon måste vi på något sätt ta oss dit. 

Kiba var helt slut när vi äntligen kunde åka igen. Vi hämtade upp Vincent på vägen hem och han och Kiba fick en chans att träffas. Det gick så väldigt bra och det var precis vad jag behövde efter dagens pärs. 

Först hemma igen kom tårarna. Det var som att allt släppte och rädslan kunde släppas fram. Nu är jag orolig för morgondagen. Rädd för att missa nån medicin eller att göra fel. Rädd för att inte få tag på medicinen och skräckslagen att Kiba ska bli sämre istället för bättre. 

Nä fyfan vad skönt det ska bli när den här dagen är över.