Det är vår och hundarna är sötare än nånsin

Asså, gud, den här hunden. Han är så bedårande så jag tror jag spricker. Idag var andra promenaden med vikter i klövjeväskan. Igår var det 400 gram i varje men jag insåg ganska snart att det var bättre att börja med hälften. Så idag fick han 200 gram i varje och hans beteende asså! Han är så söt! Han går dyngsakta, två meter bakom mig så jag fick gå jätte sakta. Men sen, efter halva promenaden ungefär, började han gå bredvid mig. Och den där svansen, vilket tempo den viftar i! Och han går så försiktigt, och inte drar han ett dugg i kopplet. Han är så söt! Allra sötast var det när han skulle kissa de första gångerna. Han fattade ju såklart inte att väskorna skulle ta emot. Vilket krångel det var 😉

Kami är ju lika supersöt han med. Kolla pån, hur han vrider pluttnosen lite åt sidan. Ibland asså ❤️

Sötchock (och såklart lite ångest på det)

På den här bilden är han lika hög som en toarulle

Idag är det exakt nio år sen min söta lilla klump (även kallad Kiba) föddes. Han har verkligen förändrat mitt liv, precis som jag tror att alla hundar gör för dess ägare. Hade jag ens levt idag om jag inte haft honom (och Kami såklart) när världen föll sönder runtom mig innan jag träffade Sofia?

Jag tror att det var när han fyllde tre som jag på nåt sätt nådde botten. Jag var fast i mitt tablettmissbruk och insåg, med skräck, att jag glömt att förbereda hans födelsedag. Ångesten, blandat med en jävla massa stillisar, fick mig att vilja ta död på mig själv. Hur fan kunde jag glömma min plutts födelsedag? Jag kände mig på fullt allvar som den vidrigaste varelse som nånsin vandrat på denna jord.

Men det värsta, det som bevisar hur hög jag var, hur… verklighetsfrånvänd jag var, det var när jag bestämde mig för att köpa ett paket med kinderägg. Inte för att ge honom chokladen, – hur sjuk och hur hög jag än varit har jag alltid vetat att det är livsfarligt för hundar, – nej, jag hade en förhoppning om att nån av leksakerna skulle kunna användas som hundleksak.

Vilket ångestpåslag jag känner bara av att skriva om det. Minnena får det att krypa under huden på mig. Jag skäms fortfarande för att jag hamnade i ett tablettmissbruk. Självskadandet skäms jag inte över, inte det minsta lilla, men missbruket… jag vet inte varför det är så annorlunda. Varför det känns så mycket värre.
Och istället för att sitta här och skämmas för mina erfarenheter borde jag ju känna mig stolt. Jag tog mig ju ur det! Idag sitter jag här och varken missbrukar tabletter eller alkohol. Jag är ju stark vafan, jag vet ju det, men ändå… ändå så skäms jag.

men tillbaka till nuet. Kiba fyller nio och för en gångs skull (förutom hans tredje födelsedag) har jag inte köpt massa onödiga dyra saker som han ändå inte uppskattar mer än vad han uppskattar uppmärksamhet från mig och Sofia, och massa lek och gos. Så det är precis vad han ska få idag, lek och gos och en jävla massa kärlek.

Jag får inte glömma hur det brukade vara

Jag är supernoga med min nattsömn. Ställer alarm så jag varken sover mindre än åtta timmar eller mer än nio. Det är viktigt om jag vill fungera under dagen.

Igår var jag så duktig och ställde alarm innan jag somnade och ännu duktigare idag när jag tog mig upp klockan åtta och lyckades hålla mig vaken under de där jobbiga, första två timmarna. Hade planerat att ha läsdag idag, nånting som jag brukade ha varje söndag för några år sen. Vet inte varför jag slutat, men nu tänkte jag ta tag i det igen. Som en belöning till mig själv efter en lång vecka av de utmaningar som vardagen innebär för mig.

Hann läsa kanske en halvtimme innan ett telefonsamtal strulade till det. Ett kanske fem minuter kort samtal rubbade min stabilitet och känslosvallet var ett faktum. Försökte hålla mig lugn, bara tillåta mig att gråta lite försiktigt, men det gick inte. Blev så förbannad på mig själv för att jag blir såhär och efter en stunds ylgråtande var jag så slut att jag behövde sova.

Två timmars sömn och vid tre vaknade jag till liv igen men jag är så trött att jag inte fattar hur jag ska orka nånting. Under söndagen lagar jag alltid mat för resten av veckan, så jag slipper det sen (det är mitt bästa knep för att lyckas hålla mig till nyttig mat) men jag fattar verkligen inte hur jag ska orka. Att bara hålla i en virknål är ansträngande just nu.

Jag hatar när det blir såhär och det gör mig så trött på mig själv. Behöver använda mig av färdigheten jämförelse nu, – jämföra med hur en sån här situation hade slutat för flera år sen, då när jag både skulle ha stoppat mig full med piller och skurit sönder mig själv. Och känslosvallet skulle inte börja avta i styrka förrän timmar senare. Kanske dagar eller veckor. Det är viktigt att jag kommer ihåg det. Nu minskar intensiteten relativt fort, men självfallet finns den där infekterade känslan kvar i dagar.

En perfekt eftermiddag och kväll

Har haft en toppendag idag. Det är så skönt, att sitta på kvällen och känna att dagen som passerat verkligen varit bra. Att ingenting skaver.

Mamma och pappa bjöd mig, Sofia, Natta och Vincent på mat. Det är så skönt att umgås med Natta. Det känns så enkelt att tala med henne och jag är så glad att fortfarande ha henne i mitt liv fastän hon och min bror inte längre är tillsammans.

Vincent var lite hängig och var mer intresserad av barnprogram än av att äta. Höjdpunkten måste ju ha varit när han med teckenspråk sa till mig att han älskade mig. Världens gladaste faster var jag då.

Efter timmar av prat blev det lite virkning och mello på teven och nu ska jag ta och läsa för att få en chans att komma ner lite igen. Försöka få de där lyckokänslorna att gå ned i en mer stabil och lugn nivå. Då kanske jag har en chans att inte vakna utmattad.

Det är fan inte lätt att vara hundägare

Att jag alltid kommer ha dåligt samvete för att jag skaffade mina hundar när jag var så sjuk, psykiskt, det är nånting jag mer och mer börjar acceptera. Ja, jag hamnar fortfarande i ältanden av hur jag ”borde” ha gjort och jag skuldbelägger lätt mig själv främst för Kibas skull. Att den rädslan han uppvisade redan som valp blev värre tack vare mig, att jag var så sjuk att jag oftast inte var mentalt närvarande. Jag försöker fokusera på hur jag här och nu kan ge hundarna ett bättre liv och de flesta dagarna är jag tvärsäker på att både Kiba och Kami är lyckliga hundar, trots de problem de har. Jag kan se det dialektiskt, att det inte är antingen eller.

Men så försöker jag lära mig av alla dessa såkallade hundexperter. Läser vad de har att säga och försöker på så vis lära mig mer och mer om hur jag ska göra för att ge mina hundar det bästa tänkbara liv. Men så en dag bara exploderar det för varenda jäkel säger så mycket olika saker. Cesar har lärt mig att det är viktigt att jag är lugn. Calm and assertive. Jättebra, jag kämpar med det, men samtidigt får han det att låta som att en sån som jag, som har såna problem med social ångest, inte borde ha hund alls för hundarna kommer aldrig bli lugna så länge jag känner minsta lilla obehag själv.

Anders Hallgren är den som lärt mig att vända ansiktet ifrån Kiba när han är rädd, för att på så vis göra honom lugnare. Vilket är kanon. Synd bara att människor i min omgivning inte lyssnar när jag säger åt dem vad de ska göra. Anders är också den som fått mig att använda selar på hundarna, för att det ska vara bättre och skönare.

Och där kommer Fredrik Steen och hävdar att nio gånger av tio är inte selarna korrekt anpassade för hunden och han använder halsband på sina hundar.

Jag blir ju så jävla förvirrad. Ångesten, ja ångesten, bara växer. Vem fan ska jag tro på? Okej, tänker jag, sele lär ju iallafall vara bättre för Kiba eftersom han har en tendens att dra så mycket.

Hundar ska inte dra i kopplet! kommer det då från alla experters håll. Cesar och Barbro tycker det är okej att knycka till med kopplet, men det gör absolut inte Anders.

Och jag står där, förvirrad som fan, och återigen kommer den där tanken att jag kanske inte borde ha hund? Jag har för mycket osäkerhet och obehag i själen för att vara helt lugn, Kiba drar i kopplet fastän jag försöker vara en rolig matte så han fokuserar på mig istället (det funkar kanon med Kami!), och hur jag än vrider och vänder på det så tycks jag alltid göra fel.

Men jag vet jag jag behöver göra. Jag behöver göra som jag gör med det mesta andra i livet, – följa min magkänsla. Göra vad jag tror funkar bäst på mina hundar.

Dessutom får jag inte glömma alla framsteg hundarna (jag) gör. Kami som brukade vara konstant upphetsad under promenaderna och göra utfall mot varenda hund, även hundar på avstånd, sköter sig jättebra åtta gånger av tio. Vem sjutton hade kunnat tro det?