Ibland är jag så lycklig att känslornas intensitet hotar att övergå i ångest. Det är ju en av de bitar av min borderline som inte går att jobba bort, den där extrema intensiteten i alla känslor. Det låter så dumt den där meningen, att min intensiva lycka förvandlas till ångest men det är verkligen så det är. Det känns som att jag står på en knivspets och balanserar mellan A), hysterisk glädje och skratt som bubblar upp ur halsen som en spya och B), förgörande ångest som skriker i min mage och mitt bröst att jag måste sluta vara så jävla fel hela tiden.

Idag har jag lekt med Vincent och gosat med Wilma och Alwa. Vincent är så fin med tvillingarna, så fin att hjärtat brister. Så mån om att behandla dem bra. Och Alwas glada skratt när hon får syn på Vincent får också hjärtat att brista. 

Jag känner mig så lyckligt lottad som får ha de där barnen i mitt liv. Att jag får ta del av deras uppväxter. Och när Vincent glatt ropar mitt namn, och när han visar mig att jag minsann duger, då blir det nästan för mycket för mig. Att jag kan duga när jag bara är mig själv. Det finns inget finare. 

  
 

Det där stigmat som kommer med psykisk sjukdom får mig att vilja spy på allt

Alltid när jag går ned mig, när jag mår sämre, kommer också skammen. Det är så lätt att börjar tro att omvärlden, min omvärld, står och värderar. Kanske hånskrattar, åt att jag om och om igen börjar må sämre. Att jag aldrig tycks kunna hålla mig på en stabil nivå. Kanske tänker de att jag är dålig som inte klarar allt det där som de klarar. Att jag är svag.

Jag ser hur människor på Facebook detaljerat berättar om fysiska sjukdomar och problem och jag önskar att vi, vi med psykiska problem, var lika öppna. Det är vad som krävs för att få det här jävla stigmat att sjunka.
Men jag vet ju att om jag började skriva långa facebookstatusar om mina bekymmer så skulle människor se mig som uppmärksamhetssökande. Jag skulle bli sedd som nån som kanske tycker synd om sig själv och vill ha medömkan.

Det är så jävla svårt allting. Jag kan inte leva mitt liv rädd för hur andra ska se på mig. Seriöst. Jag vet att jag inte är svag. Jag vet att jag inte söker uppmärksamhet. Borde inte det räcka? Är det inte nog med att jag själv håller på och skäller ut mig själv hela tiden? Måste jag vara rädd för vad andra tycker också?

Jag vet vad jag behöver göra för att må bättre. Det är tre steg. 1, äta bra och regelbundet. 2, börja motionera. 3, sova åtta, nio timmar och bara på natten. Skulle också behöva minska på ältandet.
Så jag vet vad jag behöver göra men jag vet inte hur det ska gå till. Hur jag ska lyckas ta det där första steget som är det allra svåraste. Jag gjorde det så bra i höstas. Fick till alla mina problemområden och jag mådde bättre än vad jag troligtvis nånsin gjort tidigare.
Så blev jag fysiskt sjuk. Det varade i nästan tre veckor, och sen var det kört. Sen hamnade jag på ruta ett igen.

Hur ska jag ta mig vidare? Hur ska jag förmå mig själv att ta det där allra första steget? Jag minns inte ens hur jag gjorde sist, men jag vet att jag kommer lyckas för det gör jag alltid. Jag vet bara inte hur.
Än.

Det är nåt som fattas

Vissa dagar känns det som att jag försvinner. Kanske försvinner jag jämt, men vissa dagar är det mer påtagligt. Som nu. Dagar då jag har svårt att hålla mig kvar i verkligheten. Jag deltar i samtal men märker om och om igen att jag bara försvinner. Jag hör men ingenting kommer in i hjärnan. Som att de talar ett annat språk. 

Eller så är det jag som gör det. 

Jag vet inte varför jag är så ledsen eller varför jag känner mig så ensam. Livet är så fint. Jag har min fina Sofia och fantastiska föräldrar. En bror med en fin fästmö och så Vincet och tvillingarna som jag tycker så mycket om att det känns som att jag ska spricka. Och Natta. Älskade, underbara människa som alltid fyller mig med ett lugn. Och jag får inte glömma Kiba och Kami ❤️

Jag har aldrig haft så många fina människor i mitt liv tidigare. Fler än att jag orkar nämna dem här, men fortfarande väldigt viktiga. 

Varför är jag så ledsen? Varför känner jag mig så ensam? Det är ju såhär jag vill ha det. Timmar av ensamhet och tystnad. Då jag kan vara som mest kreativ. 

Det är som att nånting fattas men jag lyckas inte förstå vad. 

Älskar när jag lyckas vara kompetent

Det var meningen att jag skulle börja ta tag i saker igen. Efter yule, jul och nyår. Börja göra annat än bara handarbeta och glo på serier hela tiden. Så i förrgår planerade jag upp den kommande veckan i min filofax och igår när jag lade mig ställde jag klockan på åtta.

Sofia började sex idag och efter att ha varit med henne i nästan två veckor, efter att nästan ständigt ha haft henne vid min sida, kändes det så konstigt att plötsligt vara ensam. Den där gamla oron ni vet. Oron som tidigare brukade vara rädsla för att vara ensam.

 

Jag vaknade klockan åtta och gick upp. In i vardagsrummet och Kami stannade kvar i sängen medan Kiba följde med mig. Tog fram pizzan från igår och åt några bitar tillsammans med mina vitaminer och omega 3. Sen ville jag inte vara vaken längre. Jag kan inte förklara vad det är som händer, men det är en kraft så stark att jag oftast inte kan stå emot. Inte så att jag var så trött så jag var tvungen att sova vidare. Nej, jag kände mig konstigt nog ganska utvilad. Ändå är det nånting som säger till mig att sova och det finns ingenting som slår det. Huvudet mot kudden, täcke eller filt runt kroppen. Gärna några värmande hundar också.

Och flera timmar som försvinner.

 

Det här är ett sånt tillfälle som lätt skulle kunna ge mig ångest, när saker som jag planerat in inte blir gjorda. Det är ju så lätt att jag börjar hata på mig själv för att jag, enligt mig själv och idiotiskt värderande, inte gjort nåt vettigt.

Men jag kan faktiskt acceptera det här. Jag kan till och med se att det kanske blev för mycket, att både vara ensam för första gången på så pass lång tid och följa ett schema.

Det är okej. Jag fattar. Idag får det helt enkelt räcka med att vara ensam och om jag, mot förmodan, gör nåt av det som står uppskrivet i min filofax så är det bara en bonus.

 

Nu ska jag glo på Rederiet och påbörja en tröja till Kami. (Finns det nåt bättre än kompetens?)