Är det för mycket begärt att jag får börja bestämma över mitt egna liv vid 30?

Imorgon ska jag träffa min boendestödjare EL för första gången sen sommaruppehållet. Det betyder att verkligheten på nytt kräver min uppmärksamhet, att jag inte längre kan lalla runt i ett dis efter Tysklandsresan. Jag har inga problem med att träffa EL, inte så länge Sofia är med oss, men innan sommaruppehållet berättade hon att nån chef till henne berättat att situationen vi är i inte är laglig. Vilken situation? Den att jag bara har en boendestödjare. Tydligen måste en ha fler.

Just då, när hon berättade det för mig, kunde jag ändå slå det ifrån mig. Jag hade annat att fokusera på. En lång skön sommar framför mig.

Så kommer dock verkligheten tillbaka igen och det med en fart och en smäll som lämnar en fet ångestklump i magen. Om lite mer än en vecka fyller jag 30, en ålder som jag alltid sett som vuxenhet med allt vad det innebär. En ålder då en är stor nog att bestämma själv. Att sätta upp sina egna regler, sina egna villkor.

Men jag blir 30 och på flera sett känns det som att jag är 15 fortfarande och jag sitter i stolen framför min psykolog och ingenting jag säger eller gör är tillräckligt. Ingenting duger.

För det är ju precis så det fortfarande är. Hur mycket jag än vrider in och ut på mig själv för att ta mig an vad som förväntas av mig så duger det aldrig. Fem år av intensiv terapi i DBT och det duger inte. Jag har slutat självskada efter tio år, varav de sista fem åren mer eller mindre dagligt självskadande. Det duger inte. Jag har slutat missbruka tabletter. Det duger inte. Jag är nykterist sen 2 år och 8 månader tillbaka. Det duger inte. Vad jag än gör så duger det inte. Det spelar ingen roll att jag är så mentalt utmattad att både kroppen och själen stänger av i dagar, veckor, i streck. DET DUGER INTE.

Jag vill inte, har inget behov av, att återigen uppslukas i en diagnos, men nån gång måste det väl tas hänsyn till min shizotypala störning? Den förklarar så mycket med det sociala. Varför jag inte kan.

Jag önskar bara att det nån gång kunde duga med det jag gör. Att jag fick höra från de som bestämmer att jag kämpat så mycket att det nu räcker, att jag nu förtjänar att vila upp mig och börja leva livet på mina premisser. Är det verkligen för mycket begärt?