Jag skrev ett inlägg som inte kunde publiceras. Nåt gick fel och kanske är det lika bra. Vet inte vad jag vill ha sagt, men vet att jag behöver få det ur mig för att inte spricka fullkomligt.
Jag vill ropa på hjälp. Be nån plocka upp mig från golvet. Sofia finns ju där. Hela tiden finns hon redo att torka mina tårar och utan hennes kärlek vet jag inte vart jag skulle ta vägen.
Det mesta gör otroligt ont just nu. Invalideringar är det effektivaste sättet att slunga mig tillbaka till tonåren. På bara nån sekund blir jag som förbytt.
Hela veckan har varit som en lång gråtfest och jag kan inte minnas när jag sist behövde kämpa så, nej kriga så, för att inte ta till självskadandet. Tankar som var såren skulle synas minst snurrar runt i min hjärna och jag funderar på att be Sofia gömma allt vasst. Bara för en tid. Bara tills jag känner mig starkare.
Jag orkar inte just nu. Finnas. Jag behöver finna ett sätt att trösta mig själv. Ett sätt att göra mina upplevelser giltiga, – men det är så jävla svårt när jag bara hör ekot av invalideringar i skallen.
Sofia är som vanligt en ängel. Hon är min luft när jag kippar efter andan.
ostadigt. 