Månad: juni 2015

Jag känner mig som ett sviket barn

Idag är ingen bra dag. Precis blivit frisk efter en vecka då jag mest sovit och jag vill så gärna börja leva nu. Virka i timmar, läsa i timmar, gå på långpromenader. Men jag orkar inte. Det är ett tyst kaos i min själ – det känns som att jag kollar åt alla håll och alla sidor utan att kunna se nånting tydligt. På nåt sätt känner jag mig avklippt. Jag står utanför och tittar in i en värld jag så länge velat tillhöra. 

Livet förändras, jag vet det. Och jag har svårt för förändringar, det vet jag också. En annan sak jag har svårt för, en enorm trigger för mig, är utanförskap. Plötsligt ska alla kusinerna + mina föräldrar och farmor och farfar åka utomlands i höst. Alla kusinerna utom jag. Och det gör så jävla ont, det känns som att jag blir sparkad på. Tack vare validering av mina känslor från Sofia och mina föräldrar, och även på ett sätt min bror, kan jag andas. På ett sätt acceptera. Men resten, bryr de sig alls? Det är det som är grejen, – jag försöker alltid sätta alla andra först, göra vad som får de runtom mig att må bäst, men jag får inte samma bemötande tillbaka. För att inte tala om att sist jag faktiskt stod upp för mig själv tog en relation slut. 

Jag hatar att känna mig utanför. Glömd. Som att jag inte existerar. Det väcker minnen till liv av en uppväxt då jag kände mig mindre värd. År då de andra fick chans att ensamma stå i centrum, men aldrig jag. 

Känner mig som ett sviket barn och det är lätt att jag börjar invalidera mig själv nu. Sluta vara så jävla känslig, Mana! Hallå, väx upp nån gång för fan! Andra ska inte behöva ta hänsyn till dina känslor! (men jag tar ju jämt hänsyn till deras? Jag vet ju hur ont det gör). 

Jag vill spotta och sparka bakut och slåss. Skrika. 

Så ingen ska se hur förbannat jävla ledsen jag faktiskt är. 

På bättringsvägen

 
För inte särskilt länge sen brukade det vara både jobbigt och skönt att åka bort. Omställningen resan innebar brukade göra mig lätt ångestriden och obekväm, och samtidigt var det så skönt att lämna vardagen för en stund. 

 
Idag känns det nästan bara bra. Det mesta har förbättrats mycket sen jag började med seroquelen igen i januari och nu börjar även tröttheten från ökningen av både de antidepressiva pch seroquelen ge med sig och det känns som att en helt annan verklighet visar sig för mig. 

 
Vi hyr en stuga vid Vänern med utsikt över vattnet och inte särskilt mycket folk så det är lugnt och tyst. 

  Hundarna är lyckliga och jag får lyckokickar lite hela tiden. 

  Idag har det varit relativt bra väder och under flera timmar sken solen. Vi satt på bryggan och drack alkoholfri rosé och Kiba smet ned längs stenkanten och ned i vattnet. 

  Lycklig hund och lycklig matte. 

 Jag känner mig trygg. Lugn nog att för en gångs skull kanske få en chans att vila upp mig.  

 Och imorgon ska det bli ännu bättre väder så då kanske Kiba får sällskap när han badar. 

❤️ 

Jag vill så mycket men orkar så lite

  

Jag vill göra så mycket med den här sommaren. Så många saker jag vill hinna med. Verkligen njuta och ta tillvara på årstiden istället för att gräma ned mig, så som jag brukar göra under sommaren. 

Både igår och idag var jag ute i husvagnen med mina föräldrar. Igår var det bara mamma, pappa och jag och det var så skönt att ha all tid i världen att bara prata utan att bli störda. Jag lade mig i solen (och blev såklart sönderbränd eftersom jag ofta är för dum för att använda solskydd). 
  
Idag var Vincent, och även min bror, en stund, med. Jag var slut efter igår och halvlåg mest i skuggan och betraktade Vincent som glatt badade i en lånad platspol. Han hoppade från kanten, skvätte vatten på oss andra, lät bilarna bada och tycktes aldrig sluta le. Skratta. Vi försökte få honom att sova middag men istället tittade han efter hajar på golvet och började mitt i alltsammans ropa efter Iia och Bami (Sofia och Kami) och att höra honom säga ”Mana, pom,” gör mig till den lyckligaste och stoltaste fastern i världen. 

Men jag är så trött. Sov mellan fem och sju och har sen dess mest legat i soffan. Imorgon ska Sofia och jag upp en sväng på stan och sen kommer vardagen och jag har missat min chans att vila upp mig ordentligt. Jag vill så mycket, men jag blir så trött. Just nu längtar jag mest till att det ska bli torsdag, för då drar Sofia, hundarna, jag och mina föräldrar iväg bort över midsommar och då får jag min chans att vila. Och förhoppningsvis bada med Kiba.