Det känns som att huden ska slitas isär

  Det kom hit folk idag och kollade på min lägenhet. För direktbyte. Det blev bestämt igår kväll och större delen av dagen spenderade jag med att städa. Strax efter fem visade Sofia lägenheten för dem och precis när hon kom ut igen kom min boendestödjare, EL. Hetsigt försökte jag förklara vad som pågick samtidigt som min hjärna var full av information Sofia precis gett mig. Det kändes som att allt snurrade, att jag inte fick nått grepp. 

Sofia gick in med hundarna och jag blev för första gången ensam med EL. Det gick jättebra, men jag var för inne i allt som hade med  lägenheterna att göra för att kunna ta in hur duktig jag var. 
Sen gick vi alla tre dit, till den andra lägenheten. Kollade. Tittade. Andades. 

Det blev ingenting med bytet, vilket känns både trist som fan och bra, och nu är jag så full av intryck och känslor att det känns som att jag kommer brista. Som att huden faktiskt ska gå sönder. Som att jag behöver minst en dag i sängen för att vila upp mig. För att få lugn på allt det där som pågår i mitt huvud. 

Ibland trillar jag

Ibland tar det tid för min hjärna att förstå hur dåligt jag mår. Överhuvudtaget förstå att jag mår dåligt. Egentligen är det inte så konstigt. Förut, när jag mådde riktigt dåligt, var måendet ett direkt hot mot mitt liv. Så är det inte längre. Inte ens i närheten. Då brukade jag flippa om och om igen. Skära, dricka och stoppa i mig piller. Inte en vecka gick utan de där konstanta katastroferna.

Nu kan jag gå i veckor och må riktigt dåligt utan att inse det.

Det är små hintar jag ger till mig själv, som det faktum att jag gått ner lite mer än tio kilo och jag knappt tycks bry mig. Inser jag hur duktig jag varit? Är? Jag tycks vara på väg att äntligen få tillbaka min mens och ändå… det känns mest likgiltigt för det. 

Samma sak med vad som hände i lördags. Kiba, Kami och Vincent fick träffas, på riktigt, och det gick otroligt bra. Ändå känns det knappt inom mig. 

  
Just nu går jag mest och väntar på att få klartecken från psyk att höja dosen antipsykotiska. Jag vill ha det överstökat så fort som möjligt så jag sen har en lång sommar framför mig då jag kan må så bra som möjligt. För jag vet ju att ångesten jag känner kommer minska och det kommer gå ännu lite lättare att andas. 
Jag får som vanligt dåligt samvete under dessa svackor. Jag börjar fokusera mer på människorna i min omgivning än på mig själv fastän jag vet att det är fel väg att gå. Jag behöver ta hand om mig själv och hjälpa mig själv, och ge mig själv chansen, att finna den där friden igen. Nånstans på vägen har jag återigen trillat och nu behöver jag fokusera på att få upp mig själv på benen igen, så jag kan fortsätta ta mig framåt. 

En pöl till människa

För ett halvår sen, när jag började gå på mina långpromenader, skulle jag ha varit överlycklig om jag klarade att gå där jag gick idag. En väg som jag under så många år sett som en omöjlighet för mig att gå på utan en annan människas stöd.

Men idag, istället för att vara glad och stolt, sitter jag gråtandes och skriker åt mig själv att jag är så jävla dålig. Att jag inte duger. Att vad jag än gör så är det inte ens i närheten av tillräckligt bra.

Och det känns som att jag njuter av att trycka ned mig själv.

Jag kraschade under promenaden idag. Det var första dagen på en vecka som jag lyckades ta mig upp ur sängen innan klockan tio och första gången på en vecka som jag lyckades ta mig iväg på en långpromenad.

Jag borde ju vara så stolt. Borde. Det där förbannade jävla ordet som jag inte borde ha kvar i mitt ordförråd.

Människor dödar min själ. Det är så det känns just nu, nu när jag återigen är hudlös. Hudlös som jag är nästan hela tiden. Det är så själsdödande att ständigt behöva be om ursäkt för att en är så känslig, så sårbar. Det räcker nu. Ni borde ju redan veta det, efter alla dessa år. Att det inte krävs nånting alls för att få mig ur balans. Jag har ingen hud. Jag går sönder, brister, av bara en liten stöt. 

Jag har ju dagar då jag är starkare, då jag på nåt sätt lyckas tro på mig själv och då det känns som att livet flyter på, men överlag är jag den där pölen till människa som går sönder av nånting så litet som en tyst suck. Det spelar ingen roll att jag har alla dessa bra och fina människor runtom mig. Det krävs så lite för att jag ska börja slå ned på mig själv. Och det är så lätt att glömma. Glömma bort alla framsteg.

Men jag ljuger ju för mig själv när jag säger att det är människor som dödar min själ. Det stämmer inte. Det är en människa som gör det och den människan är jag.