Hon låter mig aldrig känna mig som ett besvär

Ibland, ofta, frågar jag mig själv hur mitt liv skulle vara utan Sofia. Utan all den trygghet och hjälp och glädje som hon skänker mig. Hur skulle jag ens kunna ha ett värdigt liv? Jag hatar att vara så beroende av henne, det känns som att jag kräver alldeles för mycket, men det är ingenting hon nånsin vänt emot mig eller ens på minsta lilla vis försökt antyda. Hon behandlar mig som att jag, och mina problem, inte komplicerar hennes liv det minsta och det är värt så mycket mer än vad jag kan förklara. Det är en av de sakerna som hjälper mig allra mest i mitt dagliga liv. Hon låter mig aldrig känna mig som ett besvär.

De senaste dagarna har varit vidriga. Jag vet inte riktigt när det började, nångång förra veckan? En frustration. Det kändes som att tröttheten aldrig ville ge med sig. Torsdagen spenderade jag i ett utmattat dis då jag inte ens förstod hur jag skulle lyckas uppbåda tillräckligt med energi för att skriva en handlingslapp. Och på fredagen blev jag väckt av Kami som spydde i kaskader. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det var som en fontän ur munnen på honom och när han inte kräktes låg han utslagen i soffan och skakade. Det var vidrigt men det var först på lördagen, när hans symptom började ändras, som jag insåg riktigt hur livrädd jag varit. Och på kvällen kom det blod i hans bajs och jag trodde att världen skulle rämna.
Det slutade ju bra och jag kan äntligen andas ut, men det var vidriga dagar och utan Sofias stabila famn känns det som att jag skulle ha fallit tillbaka, haft ett återfall efter flera år utan självskadande.

I söndags vaknade jag med nackspärr och natten till idag har jag knappt kunnat sova pga smärtan. Listan med sårbarheter är lång som fan, och i söndags förmiddag satt jag och grät utan stopp i en attack av panisk skräck, – och ändå, ändå lyckas hon med konststycket att få mig att skratta. Relationen jag har till henne känns ibland som det enda stabila i mitt liv, och det är okej, för jag vet att hon finns där, som min jämlike och min vän ❤️

Och hur patetiskt det än må låta så gör hon mig hel.

Ett liv utan rädsla

Ikväll har jag ätit nya medicinen i två veckor. Om jag känner nån skillnad? Definitivt. Jag är tveksam till om det verkligen går att förstå hur skönt jag har det nu i jämförelse med hur det brukade vara. Att gå från att konstant vara på helspänn till att faktiskt kunna koppla av. Mina dagar har gått från kaos till ett helt annat lugn. Inte för att allt med den här medicinen är bra, så är det inte. Det jobbigaste är att jag är så sömnig. Återigen läser jag mindre böcker för att jag helt enkelt inte lyckas hålla mig vaken. Trist som fan, för jag älskar ju att läsa. Det svajar också. Att vrida huvudet från en sida till den andra gör ofta att det svajar till ordentligt, så som det ibland blir om en reser sig snabbt, men för mig är det okej. Det är värt det. Dessutom ska de flesta biverkningarna försvinna efter ungefär tre veckor så jag hoppas på att snart kunna läsa massor igen, utan att bokstäverna börjar snurra på läsplattans skärm och jag blir så trött att jag måste ta en tupplur.

Utan den där ständiga oron kan jag ta del av livet på ett helt annat sätt. Bara en sån sak som att vara med Vincent och inte stressa sönder för att jag är övertygad om att nåt kommer gå åt helvete. Det blir ju så mycket lättare att må bra när en inte hela tiden analyserar och upptäcker allt som kan gå fel. Och det är ju långt ifrån alla de där upptäckte farorna som faktiskt är verkliga. En sån sak som att jag nu, under långpromenaderna med hundarna, kan njuta av stillheten och tystnaden på platser där jag tidigare gått spänd som en pinne, med svetten rinnande längs med ryggen, och bara väntat på att nån ska komma och hoppa på mig.

Det är så jävla skönt att helt enkelt bara kunna existera utan att vara rädd.