Stolt på olika sätt

I måndags hade jag ett möte på psyk. Det var ett läkarmöte och såna brukar alltid trötta ut mig. Denna gång följde min arbetsterapeut Y med, vilket gjorde hela upplevelsen så mycket lättare och lugnare.

På ett sätt går det att se det som att jag gav upp i måndags, fast mest tycker jag nog att jag handlade kompetent. Jag bad om nånting som lugnar den där paralyserande skräcken jag känner dagligen. Den där skräcken som inkräktar mer och mer på mitt liv och ständigt minskar min ork att kämpa. En gång i tiden var jag stolt som fan när jag kämpade mig nästan 100% tablettfri och nu, nu käkar jag antipsykotika igen.
Men jag är fan stolt över det med. Stolt att jag vågade be om hjälp och stolt att jag tillslut insåg att det inte funkade på egen hand. Det funkar inte att leva i en värld av ständig skräck. Med hjälp av de här tabletterna kommer jag äntligen få uppleva det där lugnet som gör att jag orkar fortsätta kämpa med att faktiskt leva.

Tabletterna tas på kvällen och i måndags kväll tog jag den första vilket resulterade i att jag var vaken cirka 90 minuter i tisdags. Idag var jag vaken mer, men den där tröttheten är verkligen enormt stark.

Men det gäller att stå ut. Låta det vara jobbigt ett tag så det sen kan bli bättre för jag behöver ta tag i mitt liv nu, ta tag i allt det där som skaver.

Det är dags att börja om från början. Igen.

Jag har fastnat, kommer inte igång med nånting.

På nåt sätt har jag tappat drivet, ännu en gång, och det är alltid precis lika svårt att ta mig ur det igen. Efter den jobbiga julen och nyår lyckades jag förra veckan klättra mig upp ur den där gropen av ångest och det gick betydligt bättre än väntat. Torsdag och fredag följde jag schemat jag har, tog långpromenader med hundarna, läste i tystnaden, skrev brev. Sånt som får mig att må bra. Helgen avspeglade mitt humör, Sofia och jag var sociala både fredag och söndag.

Vet ju sen tidigare att det inte krävs mycket för att jag återigen ska hamna i den där gropen  och det var precis vad som hände i måndags. Planer som inte blev som det var tänkt och resten av veckan har det inte gått en dag utan gråt, ångest och tunga morgnar. Försöker ta mig upp i god tid på morgonen, så jag kan ägna en viktig timme åt läsning innan jag tar ut hundarna på den långa morgonpromenaden. Båda de sakerna har visat sig oerhört viktigt för mitt välmående och för att jag ska få en chans att bli lugn och hålla mig lugn under resten av dagen.

Men det går inte. Jag är för trött för att hålla mig vaken och för rädd för omvärlden för att våga blogga. För passiv och angstig för att orka göra nånting vettigt. Tar små steg som ändå visar sig vara alldeles för  stora och ingenting blir som det är tänkt, så som jag vill att det ska vara. Och att acceptera att jag just nu inte är så stark som jag önskar att jag vore, det tycks omöjligt.

Så det är dags för mig att börja om från början. Istället för att följa mitt stenhårda schema ska jag ha en lösryckt to do-list med enbart små, relativt vaga saker att göra. Istället för en timmes läsning mellan 9.30 och 10.30 kanske jag skriver att jag ska lyckas läsa en sida, kanske två. Istället för långpromenad i rask takt mellan 11 och 12 kanske jag skriver att jag ska gå runt parken, långsamt, och vara mindful på naturen.

Med andra ord tillåta målen att vara små men efter att de är avklarade ska jag fira dem som om de vore stora, för just nu är ju sanningen den att minsta lilla grej faktiskt är enormt stor för mig och ingenting blir bättre så länge jag vägrar acceptera att det är precis just så verkligheten ser ut just nu.

Mitt viktigaste nyårslöfte får bli att värdesätta och respektera mig själv

Det finns fyra dagar per år som är extra jobbiga för mig. De dagarna är midsommar, min födelsedag, jul och nyår. De fungerar som triggers för mig bara genom att existera. Fyfan vad jag egentligen hatar dem.
Jul slutade ju i kaos, som jag skrev tidigare. Vad jag hade behövt göra efteråt var att ta hand om mig själv. Ge mig själv den tid det skulle krävas för att ta mig upp på fötter igen.

Istället tvingade jag in mig själv i en social situation bara två dagar senare. Det hade funkat okej om människorna jag träffade är personer som står mig nära, personer som känner mig utan och innan och jag därför kan vara mig själv, men så var det inte nu. En av personerna var nån jag aldrig tidigare träffat och under hela tiden som de var här kändes det som ett krig inom mig.
En del av mig ville anstränga sig. Försöka komma på saker att säga, titta i ögon och vara uppmärksam och spela det där sociala spelet som fan alla andra tycks bemästra så mycket bättre än mig, men helvete jag orkade verkligen inte. Istället satt jag och var rädd för att behöva besvara samma frågor som Sofia fick, såna som ”Vad jobbar du med?” Det är så förnedrande, på ett så djupt plan. Skam. En vidrig skam.
Så istället var jag totalt omöjlig att umgås med. Mer awkward än mig kunde ingen, och inget, bli.
När jag vaknade dagen efter var ångesten återigen överväldigande. Det kändes som att jag supit mig dyngrak och tappat all kontroll och bedragit halva världen. Ångesten sa åt mig att det inte går att bli vidrigare.

Så kom nyår, den kanske absolut värsta dagen för mig. Året innan var mitt första nyår som nykter och också det första nyår sen tonåren som jag inte spenderade med vänner. Jag var inte ensam, finaste Sofia var med mig, men det kändes fortfarande som ett straff. Det där med att bli lämnad är ju fortfarande en av mina största triggers, oavsett om jag fortfarande uppfyller kriterierna för borderline eller inte.
Så nyår det året var tufft, vilket innebar ännu en sårbarhet inför detta nyår.

Jag vill inte gå in på detaljer, men Jag spenderade större delen av nyår ensam. Jag kände mig ensam och övergiven och oviktig och inget blev som det var sagt. När Sofia väl kom hit var jag så slutkörd av alla tårar och all ångest att jag var tvungen att sova några timmar. Det var inte planerat att jag skulle vara ensam så länge och när saker inte går som planerat ökar obehaget. Påslaget blev enormt och jag ringde mina föräldrar flera gånger för att få hjälp att lugna ned mig. All ångest och dagen i sig slungade tillbaka mig i tiden till då när jag var den där borderline-bruden. Hon som låg i en blodpöl på golvet en gång när hennes pojkvän kom hem efter att ha umgåtts med sina vänner. Hon som inte klarat av att vara ensam överhuvudtaget. Hon som flippat för ”minsta lilla.”

Och nu är jag så jävla orättvis mot mig själv. Jag har kommit en enormt lång väg. Att nyår blev så kaotiskt berodde enbart på att det var för dåligt planerat/ inget blev som det var tänkt och för att jag inte respekterade mig själv tillräckligt nog att ta hand om mina sårbarheter. Jag slungades in i en situation, när jag redan innan var extra sårbar, och fick flashback efter flashback till mitt tidigare liv. Det liv när jag var så otroligt sjuk. Då när jag inte hade färdigheter och kunskap att ta hand om mig själv. Numera är jag nykterist och missbrukar varken piller eller rakblad. För det mesta vet jag precis vad jag behöver för att må så bra som möjligt, men den större delen av tiden värdesätter jag inte mig själv nog att ställa krav på min omgivning. Så jag antar att det får bli mitt viktigaste nyårslöfte, – att värdesätta och respektera mig själv.

Nyår slutade i alla fall bra. Sofia och jag vräkte i oss tacos och såg på serier och gosade i soffan, precis så som jag drömt om att det skulle vara ❤️