Tvång är inte alltid negativt

Jag tvingades ut idag. Egentligen ville jag fortsätta sova, gömma mig under täcket och drömma mig bort från mig själv, men på nåt sätt lyckades jag ta mig ut.

Mamma och pappa drog med mig ut på en promenad i kylan med hundarna och för en stund lyckades jag släppa allt det där jobbiga som grott in sig i mitt bröst och min mage.

Mamma joggade en bit med Kiba och det var länge sen jag såg honom så lycklig. Lycklig och fri och om jag kunde skulle jag ta med honom ut och springa varenda dag.

Det var skönt att komma ut. Uppfriskande, avkopplande. En stund av lugn för själen.

Och det var värt att jag tvingades ta två tupplurar under dagen för att orka mig ut. Ingen tvekan om saken.

En paus från verkligheten låter bra

Jag vaknar och det känns som att få en käftsmäll i ansiktet. Den här jävla ångesten. Det var fan inte såhär julen skulle bli.

Jag vaknar illamående och skakande och skulle helst vilja sova vidare men jag vet ju att jag bara skulle må sämre av det, även om det vore jävligt skönt just när jag sover.

Jag har två dagar framför mig då jag tänker tillåta mig själv att isolera mig. Bara vara med Sofia och hundarna. Försöka få tillbaka lite energi och livsvilja igen. Och framförallt så jag får en chans att andas igen.

En julafton som slutar i dissociering

Jag försöker förklara för mig själv att ångesten i sig inte är farlig. Att ångesten inte kan döda mig eller nån annan, att ångesten i sig inte innebär katastrof.
Det händer saker och ångesten är så stark att jag börjar dissociera. Planerna föll sönder och vad som skulle bli en mysig julaftonskväll blev istället en mental käftsmäll.

Jag är så trött, så trött. Ligger i soffan med täcke, kuddar och brännande ögon efter alla tårar för jag vill inte gå in i sovrummet. Jag vill hela tiden vara nära Sofia, för då har jag en trygg famn att andas ut i ifall alla känslorna skulle bli överväldigande igen.

Det är såhär jag är designad. Jag känner alldeles för mycket, jag känner alldeles för starkt. Känslor funkar inte för mig som de gör för de flesta andra och om jag glömmer det, även om det så bara är för en liten stund, kommer självhatet.

Imorgon kommer jag få kämpa hårt för att inte falla samman. Dagarna, antagligen veckorna, efter det också. Det kommer bli utmattande och jobbigt och tungt och jag kommer vilja ge in och låta passiviteten och obehaget vinna, men jag måste fortsätta framåt. Får inte låta detta bli till mer än ett stopp i dikesrenen. Jag måste orka kämpa. Men nu, nu är det okej att sova för jag har ingen kraft till nåt annat.

Det är okej att vara jag.

Samma visa vareviga år

Ibland kryper det under kroppen. Det krafsar och jävlar sig så jag nästan vill slänga kroppen mot väggen. Ta död på det som krafsar där inne.

Som vanligt kör jag slut på mig själv när julen kommer. Trött på mitt ständiga behov av att dels vara till lags och dels vilja få folk att tycka om mig. Så som jag stressat i år. I år igen vill säga, för det är likadant varje år och nu ligger jag här med ångest och värk i magen och kan inte somna om fastän jag är så trött, så trött. Det är ju inte meningen att jag ska ha ångest nu. Det är den 23e och Sofia och jag ska fira jul med Bennie, Emma och Andreas. Jag ska få se glädjen i deras ansikten när de öppnar sina presenter. Och jag ska skämma bort råttorna med lite godis inhandlat igår.
Ändå mår jag illa av ångest och frågar mig själv hur jag ska lyckas ta mig samman, den där frågan som bara arroganta idioter med noll empati ställer en person i min sits.

När det blir kaos inombords

Det är så mycket som inte funkar för mig, saker som får mig att falla ned på knä och börjar klandra och slå ned på mig själv. För det är ju så lätt, att hänge sig åt självförakt när det känns som att en själv hela tiden krånglar till allt.

När jag ska göra nånting är det väldigt viktigt att allt är välplanerat och på sätt och vis inrutat. Det allra bästa vore nästan om saker och ting vore helt schemalagda, men det fattar ju till och med jag att det inte fungerar. Däremot tycker jag mig ha en rätt att ställa krav när det kommer till andra människor. Deras umgänge med mig blir ju mycket lättare för dem också om allt är välplanerat så jag inte faller i bitar.

Jag har dock så väldigt svårt att ställa krav. Ofta känns det som att jag inte har nån rätt till det och det är också väldigt, väldigt skamfyllt. Vad har egentligen jag för rätt att komma med de här kraven? Och för att inte glömma bort självhatet som bara växer av att inte ”fungera som alla andra.”

Idag ska min boendestödjare med hem hit för första gången och nej, det är inte välplanerat öht. Det är alltid jag, min mamma och Sofia som träffar EL (boendestödjaren), men idag jobbar Sofia när vi ska träffas och dessutom vet inte EL om att vi ska in hit. Hen antar säkert att vi ska ut och gå tillsammans som vanligt, helt ovetandes om att mamma, och jag, beslutat att det vore bra att skapa en plan för hur vi (läs: jag) ska ta mig vidare så att jag tillslut kan träffa EL ensam, så som det egentligen är tänkt.

Och jag ska inte glömma att lägenheten ser ut som ett helvete och visst, jag vet rent logiskt att EL är den sista person jag behöver skämmas inför att det ser ut såhär, men det gör ingenting ett dugg lättare, snarare tvärtom. Jag skäms ihjäl. Så på nåt sätt måste jag lyckas städa idag. Få bort de där dammråttorna som är stora som Kamis huvud.

Men det är ju inte nog med detta. Imorgon ska jag till tandläkaren och dra ut en tand. Det skulle ha varit lugnt om det inte bestämts över mitt huvud att jag ska få en helt ny tandläkare. Med andra ord ska jag göra nånting jag aldrig tidigare gjort, i en redan sårbar situation,  med en person jag aldrig träffat. Jag har ingenting aning om hur hen är. Hur jag kommer reagera.

Och mitt i allt det här, mitt i detta känslomässiga kaos, krigar jag med mig själv för att inte låta självhatet, och invalideringarna, vinna.