Har aldrig varit mer klartänkt än just nu

Igår hade jag min sista DBT-session, jag är klar med boostern, och jag har nog aldrig varit mer klartänkt än nu. Jag minns att jag nådde den här nivån när jag slutat DBT för snart två år sen, men sen gick det snabbt utför. Jag glömde bort att använda färdigheter och strategier jag lärt i terapin och började sakta ramla ned flera trappsteg på den trappa jag kämpat mig upp för.

Det här stadiet är så fantastiskt. Jag kan se på situationer där jag tidigare dömt sönder mig själv och konstant varit självinvaliderande med en sån otrolig klarhet.
Jag förstår varför jag tog illa upp när grannungen kallade Kami för knäpp och föräldern bara skrattade till svar. Och jag förstår varför jag tog illa upp när en bekant gillat en bild på Facebook där det bland annat stod att feminister hatar män.
Och det är så skönt, att ta bort skulden från mig själv och min känslighet, och istället lägga den på omvärldens arrogans och okunskap.

Men nu börjar ju det riktigt jobbiga, – att hålla mig flytande. Terapeut K sa som avslutande ord att jag absolut aldrig får glömma bort min känslighet. Jag må vara fri från en borderline-diagnos, men den inbyggda känslomässiga sårbarheten finns alltid kvar. Min hud är så tunn att bara en lätt smekning kan få mig att börja blöda och det tar tid, lång tid, innan såren börjar läka. Bildligt talat alltså. Och det är nånting jag aldrig får glömma bort och jag hoppas innerligt att dagarna av självhat på grund av min sårbarhet för alltid är över. Jag förtjänar inte det hatet från mig själv. Tvärtom faktiskt. Jag förtjänar att se mig själv som en hjälte för allt jag lyckats övervinna i en mer eller mindre konstant motvind.

Mitt fokus just nu är att bygga en kris-Box (mer om det nån annan gång) och att fortsätta bygga upp mig själv med att fokusera dels på sånt som jag gillar och dels på sånt som får mig att känna mig kompetent.

För jag är faktiskt riktigt bra. Jag är bra som fan!

Det tar på krafterna att göra det rätta

Idag har varit en sån där dag som är totalt meningslös. En sån dag som får det mesta att kännas bortkastat.

Mötet med boendestödjaren igår gick bra. Mamma, Sofia och jag mötte hen här utanför och vi tog en promenad tillsammans. Innan promenaden pendlade obehaget/rädslan mellan att vara en sjua eller åtta (där tian såklart är värst). Rädslan var emellanåt förlamande, men efter promenaden hade jag hamnat på en trea. Jättebra, absolut, men all den där rädslan innan är vad som ligger bakom dagens trötthet. Och overklighetskänslan som försökte kväva mig innan jag tillslut gav upp med kämpandet och lade mig för att sova.

Jag hatar dagar som denna, då jag inte har kraft till annat än passivitet. Jag vill vara klar i huvudet och ha energi till att handarbeta, läsa och se på serier. Inte bara ligga i soffan som en livlös hög med kläder.

Liten och ynklig känner jag mig av föredringen

Jag känner mig liten och ynklig just nu. Tom, fast ändå inte.

Imorgon ska jag träffa min boendestödjare. Det var i april eller maj som jag fick veta att jag hade rätt till boendestöd men det har inte riktigt kommit igång än. Allting tar jämt så väldigt lång tid för mig och första mötet med boendestödjarna började dåligt. Jag möttes av en person som gått på samma högstadie samtidigt som mig och hamnade i ett så kraftigt känslopåslag att jag började dissociera och med ord av ilska fick människan att försvinna därifrån.

Skam och skräck.

Gångerna efter det har jag träffat en och samma person och planen är att vi ska gå ut med hundarna tillsammans. Men det har inte riktigt gått. Har inte klarat det ensam och inte heller klarat det med enbart Sofias hjälp så nu ska mamma börja vara med. Så jag kan ta ett litet steg i taget.

Men det är så förnedrande. Att inte klara sånt som de allra flesta andra klarar.

Och den förnedringen får mig att känna mig liten och ynklig.

En helig kväll

Fredagar har blivit heliga för mig. Iallafall fredagskvällar. De är trygghet och lugn och en chans för mig att vila upp efter all stress. Jag stressar ju hela tiden. Att vara ensam hemma innebär konstant påfrestning. Det är inte konstigt att jag är så trött större delen av tiden.

På fredagkvällar är det idol och god mat och fina hundar och min älskade Sofia ❤️ Och självfallet massa handarbete. Tjejerna är så bra i år att jag är konstant gråtfärdig under fredagsfinalerna och jag sms-röstar varje gång på Fanny. Hon är magisk och dessutom behövs hon därute i den vida världen, som en bra förebild för alla tonåringar som kämpar med sin egen sexualitet. Fanny är ett litet andrum i ett annars så heteronormativt samhälle.

Jag är fortfarande väldigt sårbar och att jag sovit dåligt inatt gör ju knappast situationen bättre. Det kommer bli kämpigt, men jag ska göra mitt bästa för att även denna fredag ska bli helig.

Nystart

Det var april sist jag skrev här. Det var vår och jag väntade på att bli stark. Jag vet ju att det inte funkar så, – en blir inte stark bara av att gå och vänta. Och förresten har jag varit stark hela tiden. Vore jag inte stark skulle jag inte längre vara här.

Jag har saknat bloggen och den klarhet det ger mig att skriva. I samband med att jag själv slutade blogga slutade jag också läsa bloggar. Orkade inte. Har insett att det ibland, ofta, krävs alldeles för mycket energi av mig för att orka läsa de bloggar jag läser. Energi och eftertanke, för annars är det lätt att jag försjunker i självhat för att jag är en vit priviligerad cis-kvinna som inte gör ”mer” för andra. Det är så lätt att bli blind. Lätt att glömma att jag är mitt inne i ett eget krig. Livet är inte så svartvitt att jag bara ses som priviligerad. Det är ju också väldigt mycket som jobbar emot mig.

Idag är en sån dag då jag behöver fokusera på mig själv, och bara mig själv. Jag är ledsen och sårbar och trött efter en lång period av känslomässigt bergochdalbansåkande. Jag längtar efter Sofia och hennes kramar och jag längtar efter mina föräldrar som är i Spanien och snart varit där i tre veckor. Min mormor dog i augusti och efter det har jag ett starkare behov av mina föräldrar än vanligtvis. Min älskade mormors död har på ett sätt fått mig att bli ett barn på nytt.

Så idag ger jag mig själv ledigt. Inga andra måsten än hundarna. Jag ska tillåta mig själv att bara glo på massa serier och sticka och virka och äta massa bullar. Och det är okej.