Jag väntar på att bli stark

Och jag fortsätter isolera mig. Isolera och dissociera. Det känns som jag bor på psyk. Eller på bussresan dit. Hela tiden längtar jag hem.

För det mesta mår jag ganska bra så länge jag inte tänker efter. Spenderar väldigt mycket tid med att skriva brev. Har flera ny brevvänner. Det är ju så det funkar bäst för mig, när jag får skriva och tänka och ha tyst omkring mig. När jag inte behöver tänka på allt som gått mig förlorat.
Försöker läsa och försöker skriva men bara det förstnämnda går halvbra. Och ingenting blir ritat eller målat.

Går mest bara och väntar. På att saker ska hända. På att jag ska bli starkare. Stark nog att orka ta tag i allt det som skaver. Krigar mot det som säger att det mesta ändå bara är hopplöst. Jag vill ha ljusa vårkvällar på balkongen. Och varma sommarmorgnar på promenad med hundarna. Jag vill ha styrka och tilltro och jag vill komma tillbaka till den plats där jag var mentalt när jag slutade i DBT.

Det allra vackraste: