Tillräckligt med bensin för att orka gasa vidare

Mötet på psyk gick bra. Först kände jag mig spyfärdig, innan jag tagit mig till bussen och kommit iväg, men så fort jag anmält mig i receptionen rann den värsta stressen av mig.

Mötet i sig gick bra. Jag fick svara på massa frågor och eftersom vi bara hann med ungefär hälften ska vi ta det sista nästa fredag. Vissa av frågorna var riktigt skumma. Som om jag nånsin använder kjol och hur jag tillagar min mat.

Jag kom hem igen till två lyckliga hundar som inte ville sluta pussa på mig och glodde på skitteve och virkade tills pappa hämtade upp så vi kunde åka och köpa en jacka.

Väl hemma igen fick jag kämpa med att hålla mig vaken, men tillslut gick det inte mer. Jag sov en stund och halvligger nu i soffan och funderar på hur jag ska förmå mig själv att orka börja städa igen. Försöker tänka framåt, på både stort och smått, och jag försöker finna en mening och framför allt försöker jag finna nån form av glädje. Nånting som ger mig tillräckligt med bensin att orka kämpa vidare istället för att bara stå stilla i ett dis av passivitet.

Både krossande, skrämmande och validerande

Imorgon ska jag bege mig till psyk för möte. Större delen av dagen har jag mått illa av nervositet och nu på kvällen vill jag helst bara lägga mig ned och gråta. Mötet är tidigt som fan. Bussen jag ska ta, tillsammans med mamma, går 9.15 och innan dess behöver jag ta ut hundarna. Och dricka kaffe så jag åtminstone är någorlunda mänsklig under mötet.

Sen bussresan. Vågar jag använda busskortet som Sofia skaffat till mig nu när jag börjat DBT igen? Eller vågar jag använda kallelsen så jag får åka gratis? Eller kommer jag falla in i det trygga och betala för en dyr sms-biljett?

Mötet. Det är en slags utredning för att se om jag har rätt till den vård jag behöver. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men det skrämmer skiten ur mig. Och sen väntan, för jag antar att det blir en väntan, på att få svar.

Det är så mycket som stressar och pressar. Inte en dag går det utan värk i bröstet och om jag inte hade Sofia i min närhet skulle jag gå sönder helt. Det är så mycket som hänt. Senaste mötet på DBT var både skönt och utmattande, med resultat av de senaste mätningarna som både skrämde, krossade och ändå på nåt sätt gav mig validering. Ett bevis på hur otroligt jobbigt det är just nu. Varenda jävla morgon utbryter ett krig i mitt inre för att ta mig upp ur sängen. Hade jag inte hundarna skulle jag troligtvis vara isolerad. Hur Sofia orkar förstår jag inte. Hennes kärlek och välvilja gentemot mig är överväldigande.

Skönast nu vore en paus från nästan allt. I några veckor. En paus från allt som smärtar så jag får en chans att bygga upp mig själv på nytt.