Gäspar mig igenom mitt kaffe. Vaknade tidigt imorse och kunde inte somna om under vad som kändes en evighet. Paniska tankar om min framtid och mitt beroende av andra människors välvilja. Ansträngd djupandning.
Idag har jag bara två planer; ta mig upp i god tid (check, obviously) och äta frukost. Det är det viktigaste och om jag sen spenderar resten av dagen tittandes på skitteve så är det okej. Vad som än håller paniken och den värsta ångesten borta.
Sen jag vaknat har jag invaderats av en sån där ångest som äter upp mig från insidan och ut. En ångest som gav mig en spark i magen när jag vaknade och därför beslöt mig för att sova vidare. Nej, jag orkar inte alltid kämpa och idag är en sån dag. Det spelar ändå ingen större roll, – så fort jag glömmer bort att tänka på andningen blir jag halvt panisk. Glad alla hjärtans dag hörni! Hela tiden måste jag distrahera mig för att inte hamna i katastrofläge. Jag vill ingenting. Vill inte vara vaken. Vill inte äta. Inte åka till DBT på tisdag. Inte tvätta mitt skitiga hår. Inte läsa. Inte virka. Inte existera. Det enda jag vill är att lyckas stänga av.
Sofia och jag drog med pappa och hälsade på Natta och Vincent. Hade med mig en present till skitungen och så länge vi var kvar där kändes det ändå okej.
När det var dags att dra kunde jag bokstavligen känna ångesten krypa fram över min kropp igen.
Och jag är trött. Ingen sömn tycks kunna bota den här tröttheten. Jag dissocierar och hänger inte alls med i vad som pågår omkring mig. Gäspar mer än vad jag inte gäspar. Har svårt att koncentrera mig. Ont i kroppen. Hjärtat rusar och värker.
Behöver koppla av men vet inte alls hur det ska gå till.
Bild tagen av Sofia.
Jag sover och vill inte vakna. Det är inte så att jag vill dö, men för varje sekund jag inte distraherar mig kommer paniken närmre. Påminner mig själv att andas. Drar ned luften i magen, andas så djupt jag kan, och för en liten stund känns det okej.
Det känns som att jag slåss mot min omvärld. Invalideringar som haglar och en försäkringskassa som beter sig inhumant, som inte tycks fatta att jag faktiskt är en människa och att jag har känslor. Att jag, trots att jag varit långtidssjukskriven sen 2006, faktiskt försöker göra mitt liv meningsfullt. Det är ju inte direkt lätt när jag ständigt återkommer till att jämföra mig med andra.
Dagarna spenderar jag med att lyssna på Nicole Sabouné. Verkligen hela tiden. Hörlurarna i öronen både när jag är vaken och när jag sover. Fantiserar om att mejla henne och förklara hur fantastisk hennes musik är, hur den får mig att känna. Rader av pepp. Såklart gör jag det inte. Passiviteten är den som nästan alltid vinner.
Jag, vi, är i Lysekil. Det finns inte så mycket att säga. Egentligen finns det massor men jag är så fylld av lugnet och tystnaden att jag varken orkar eller vill gräva ned mig det minsta lilla i nånting djupare. På söndag kommer jag hem igen och nu handlar allting om att ta vara på det som är.
ostadigt. 