Det känns som min värld faller samman tills jag kommer ihåg att validera mig själv

#fuckyouputin

Det händer så mycket nu. Mest inom mig. Förväntansångest. Och ångest över saker som hänt. Ångest över saker som inte hänt. Ångest över all rädsla. Ensamhetsångest. Aggressiv förbannad ångest. Sorgeångest. Närapå varenda dag känns det som att min värld faller samman. I min dimmiga borderlinevärld är det precis vad den gör, tills jag kommer ihåg att validera mig själv. I söndag kändes det som att all kamp var över, att det var dags att ge upp. Gråtande längs en snötäckt väg fantiserade jag om det ljuva självskadandet. Utan underbara, fina Sofia hade jag antagligen haft ett återfall. När gråten var som mest panisk bad hon mig att räkna upp vilka färdigheter jag kunde använda och på så sätt tog jag mig ut ur dimman.

På söndag är det kalas för världens finaste Natta och fastän jag ser fram emot det så vet jag att det kommer bli ansträngande. Speciellt nu när jag är så sårbar. Och varje gång jag kommer hem till Natta och bror får jag en Flashback till den där dagen i september när jag bröt ihop hos dem.

På måndag ska jag till DBT och träffa terapeut K och fastän jag egentligen inte har nån anledning att vara rädd så är det precis vad jag är.

Och på tisdag ska mamma försöka fixa en akuttid till tandläkaren till mig. Det är så jävla svårt allt med mig jämt, att jag inte kan göra saker själv. Och sist jag var hos tandläkaren var jag 15 och skräcken jag känner är inte måttlig. Om jag inte förbereder mig noga innan, med färdigheter och minskande av sårbarheter, så kommer det sannolikt bli ett besök av skräck. Men jag måste dit. Tänderna gör så ont att det dunkar i kinderna och huvudet och jag klarar knappt av att göra nånting, vilket såklart knappast minskar min depression.

Självtröst

Självtröst. Hur ska jag kunna trösta mig själv?

Plötsligt under morgonpromenaden tårades ögonen. Så fort jag kom innanför ytterdörren brast det. Jag föll ihop. Krälade fram på golvet.

Självtröst. Hur ska jag kunna göra det? Saker är så tunga att jag inte orkar tänka klart tankarna. Det kräver för mycket och är fan så mycket enklare att bara fortsätta framåt. Tills det såklart brister. Jag vill isolera mig. Stänga ute alla ljud. Ligga i soffan med hundarna och sova tills jag inte längre är så trött. Sova tills jag orkar fortsätta kämpa.

Men jag behöver trösta mig själv. Jag vet bara inte hur.

Det känns som att sånt jävla misslyckande

Sitter gäspande i soffan med mitt kaffe och försöker fokusera mina tankar på vad jag har att berätta, men mitt psyke är i krig med sig själv och gör det svårt för mig att tänka klart.

I tisdags var det möte på psyk. Det var jag, mina föräldrar, en arbetsterapeut jag träffat två gånger tidigare och så terapeut K, fantastiska K som jag inte träffat sen jag slutade DBT i december 2012.

Mamma och jag gick till stan tillsammans, i den vackra vintervärld vi just nu lever i. Vi fikade och köpte garn innan vi tog oss iväg till psykmottagningen.

Anledningen till mötet var att komma fram till hur vi ska gå vidare. Med mig, min situation, mitt liv. Samtidigt som jag åstadkommit massa bra saker förra året har det ändå på ett plan stått mer eller mindre still sen februari förra året. Att jag varit fast i en depression sen dess är numer så uppenbart och jag undrar hur jag kunnat vara så blind.

Mötet varade i en timme och 20 minuter och det var längesen mina känslor var så extremt upp och ned hela tiden. Det är ingen överdrift när jag säger att jag ena stunden satt och grät och sa att livet är meningslöst för att nästa stund inte kunna sluta skratta. Vissa stunder tog känslorna över så mycket att jag inte hade nån kontroll över vad jag sa.

Jag vet inte hur mycket jag orkar gå in på mötet just nu. Det pågår som sagt ett krig i mitt inre och jag vet inte vad jag tycker, vad jag tänker. Resultatet av mötet är att jag ska tillbaka till DBT. Ett antal möten för att där finna ut hur vi ska gå vidare. Vad som ska hända härnäst.

Och det känns som att sånt jävla misslyckande att jag är tvungen att gå tillbaka och ta hjälp av DBT igen. Tankarna i mitt huvud är onyanserade och invaliderande och just nu är jag för trött för att jobba med dem. Jag behöver en paus. Tystnad och lugn och ro för att finna mig själv och den styrka som behövs för att gå vidare.

In och glo!

Jag har skapat en kreativitetsblogg btw, Den Kreativa Sidan. Seså, in och glo.

Nån form av trauma

När jag var barn var jag paniskt rädd för att det skulle börja brinna. Varje kväll när det var dags att somna ägnade jag mig åt tvångsmässiga ritualer och bad till gud att det inte skulle börja brinna hemma. Jag ropade hysteriskt på min bror som vareviga kväll tvingades lova att stänga av teven innan han somnade, för jag hade ju hört att teveapparater som inte var avstängda på riktigt kunde börja brinna.

Rädslan är inte lika hysterisk längre. De flesta kvällar kan jag lägga mig i sängen och somna utan att vara allt för rädd. Oftast sover jag i massa kläder av den orsaken att det kanske skulle börja brinna och jag snabbt måste skynda mig ut. Istället för att leta reda på kläder kan jag då bara greppa tag i hundarna och ge mig ut på en gång, innan det är för sent.
Men rädslan är oftast inte hysteriskt.

I måndags gick jag och lade mig vid elva. Läste lite och var relativt lugn och var på god väg att somna när det plötsligt luktade rök. Kände mig som en hund när jag låg i sängen och sniffade i luften. Verkligen vädrade. Obehaget växte på bara nån sekund och medan jag sniffade runt i resten av lägenheten kom ångesten. Och självföraktet. Istället för att ta min rädsla på allvar började jag invalidera mig själv och blev förbannad för att jag fan aldrig tycks vara förmögen att koppla av helt fullt.

Tids nog vaknade Sofia. Jag var då skräckslagen, men ansträngde mig att inte visa henne det. Jag ville bara att hon skulle känna efter så vi kunde konstatera att det bara var jag som var nojjig som vanligt och sen sova vidare. Visserligen skulle det inte få mig att må bättre, men Sofia behövde sova.
Förvånande nog kände hon också en röklukt och gick igenom lägenheten hon också. Vi beslöt oss sen för att koppla hundarna och gå ut och se efter och så fort dörren ut till trapphuset öppnades ökade doften i styrka. Vi gick vidare, gick runt för att se om vi skulle få syn på nåt. Kiba påverkades av min rädsla och stretade emot i kopplet och hade svansen mellan benen.
Efter x antal minuter såg vi röken i luften och medan jag gick in i lägenheten igen för att söka på internet efter ett svar på vad det kunde vara gick Sofia ner i källaren. Jag kollade på na.se men ingenting där. Inte heller utryckning.se hade nån uppdatering. Samma sak på flashback. Gick in på Facebook och äntligen fick jag förklaringen – det brann i ett industriområde inte långt härifrån. Boende i området uppmuntrades att stänga fönster och dörrar och jag kunde äntligen lägga mig i sängen och koppla av. Trodde jag.

På nåt sätt blev situationen traumatisk för mig. Det tog några timmar för mig att somna. Lukten av rök blev bara starkare och starkare inne i lägenheten och huvudet började banka. Tids nog lyckades jag somna.

Tisdagen kändes lite halvskum. Det stank fortfarande vedervärdigt ute och jag antar att jag var i nån form av chock. Både Sofia och jag var övertygade om att det brann i källaren och rädslan tycktes stanna kvar även efter att ”faran” var över.

Jag antar att det var därför jag inte kunde somna igår. Halv fem hann klockan bli innan jag lyckades koppla av tillräckligt mycket för att faktiskt somna och idag har jag känt mig som en zombie. Verkligheten har nånting overkligt över sig och det går inte många minuter mellan mina gäspningar. Alla planer jag haft för dagen, schemat det var menat att jag skulle följa, har ignorerats. Jag har inte haft ork att koncentrera mig.