Vissa dagar borde jag få slippa vakna. Såna dagar som bara påminner mig om att jag inte riktigt fungerar, så som en, i mina ögon, riktig människa.
Igår åkte jag till Mariebergs köpcentrum. Det var först inte meningen att jag skulle följa med, – det krävs knappast mycket eftertanke för att förstå att det är sämsta tänkbara tillfälle för mig att vara där under mellandagsrean.
Men Sofia skulle dit med Johan och hans flickvän C och jag ville varken vara ensam eller känna mig utanför. Dessa ständiga sårbarhetsfaktorer.
Det började väl gå lite sämre när J och C kom senare än vad som bestämts. Det spelar ingen roll att jag redan innan fattat att de inte skulle komma i tid, – jag blir alltid angstig när planer inte följs till punkt och pricka.
Resan dit gick bra. Jag är alltid trygg med Sofia och hennes bror och fastän jag bara träffat C en gång tidigare så kändes det bra. Hon känns som en sån där person som jag kan känna mig relativt lugn med.
Väl framme så stakades sårbarheterna på varandra. Små saker, – som att jag inte kunde hänga med i de andras takt när vi gick från bilen till köpcentret, – blandades med större saker. Den höga musiken i många av affärerna ökade stressen. Värken i kroppen efter nån timme ökade obehaget. Att jag är för fet för de flesta kläderna gjorde ju inte heller saken bättre. Och att stå i kö! Fyfan!
Det smällde när Johan och C satte sig vid en restaurang dit jag inte kunde ta mig pga folkmängden. Sofia tvingades gå och säga till dem att jag inte tog mig dit medan jag blev lämnad ensam. Svetten längst kroppen. Paniken på väg. Ångesten som ökade. Jag kunde inte stå still och när Sofia hann ifatt mig och jag fick veta att Johan och C också var på väg, att de skulle strunta i den där restaurangen pga mig, då gick det inte längre.
Tårarna hotade att attackera. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på nåt sätt lyckades jag ta mig ut från köpcentret. Nedför en rulltrappa som inte fungerade. Förbi alla dessa människor. Hur det gick till vet jag inte, men ut kom jag.
Det fanns tre saker i min hjärna. 1, skära sönder mig själv och hata mig själv för alltid för att jag förstör för alla andra. 2, att jag inte skulle kunna ta mig in i Johans bil igen. Ångesten och skammen var för stark för att jag skulle kunna vara instängd i ett litet utrymme med dem, och 3, jag behövde mina föräldrar.
Jag ringde upp pappa och det var mamma som svarade. Jag grät och kunde inte få luft. Hade svårt att förklara. Bad dem att komma och hämta mig, samtidigt som jag irrade runt på parkeringen. Försökte förklara samtidigt som det inte gick.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina föräldrar. Dessa fantastiska människor som alltid gör allt de kan för mig. De tyckte jag var lugn och sansad under bilresan hem och det var jag verkligen. På nåt sätt hade jag lyckats hålla paniken borta, den där förbannade paniken som tidigare fått mig att skrika och slå mig själv i huvudet även fast massa andra, okända, varit i min närhet.
Idag är ångesten stark. Och skammen. Jag skäms inte inför Sofia och mina föräldrar, inför dem känner jag bara den starkaste tacksamhet, – men jag skäms som fan inför Johan och C. Som det känns just nu vågar jag aldrig träffa dem igen. Den här jävla skammen. Det känns som ett straff. Jag exponerade mig, av fel anledning, och jag blev straffad. Det är så det känns.
Och jag är så trött, så trött. Den mysiga lördagskvällen blev inget annat än en dissociativ dvala. Hela jag känns idag febrig, så som det brukar vara efter såna här situationer, och skallen dunkar i takt till mitt skenande hjärta. Skammen och självföraktet får mig att vilja sova, men jag ska försöka hålla mig vaken. Validera mig själv. Ta hand om mig själv. Ta hand om mina sårbarheter. Tillåta mig själv att gråta.
ostadigt. 