Sårbarheterna slungar ut mig ur välbehaget

Så kommer en sån där dag igen då jag är extra sårbar. Det är som att jag under mina bra dagar försvinner så helt in i känslan att allt annat suddas ut. Antagligen är det så. Sårbarheterna håller sig ute i kanterna, där jag inte kommer åt dem, tills nåt händer som skakar om mig, får mig att stanna upp och slungas ur välbehaget, och efter det fortsätter det, – sårbarhet efter sårbarhet står och knackar på dörren och kräver min uppmärksamhet.

Det började igår kväll, precis när jag skulle lägga mig i sängen och läsa innan det var dags att sova. En bekants gillning gjorde det omöjligt för mig att koncentrera mig på läsningen och istället låg jag och ältade ett bra tag innan jag tillslut lyckades somna.

Förutom det har jag igår och idag haft en tandvärk som får hela vänstra sidan att bulta av smärta från och till med bara korta stunder av ro, för inte finns det en chans att jag klarar av att fokusera på nåt när det känns som mina tänder är på väg att sprängas i käften på mig.

Den tredje grejen är min trötthet. Kanske har jag nåt virus i kroppen, kanske har jag bara aktiverat mig för mycket. Oavsett vad somnar jag motvilligt i soffan och är lika förbannad varje gång jag vaknar.

Allting snurrar runt. Sårbarheterna skulle lätt kunna göra mig passiv, såsom jag oftast är, men jag ska försöka hålla igång. Fokusera på saker jag gillar att göra. Ta hand om mig. Vara aktiv, men stillsamt aktiv. Och framför allt ska jag jobba på det här med acceptans.

Det kanske låter futtigt

Jag håller inte riktigt koll på dagarna. Trodde att det var torsdag idag, att helgen närmar sig, men kan inte påstå att jag blev besviken när jag insåg att det är onsdag. Återigen älskar jag mina vardagar. Speciellt de dagar som är som denna, då det är mulet och ljuset aldrig tycks komma fram riktigt. Såna här dagar tänder jag massvis med ljus och tar tillvara på myset och lugnet som jag känner.

Det går fortfarande framåt. Innan förra tisdagen, då jag började med mitt nya schema, kunde jag inte läsa om jag var ensam här, vilket jag nämnt tidigare. Rädslan och paranoian tycktes göra det omöjligt för mig att koncentrera mig.
Så skrev jag in läsning i schemat. En kvart tänkte jag lät lagom och satt den där första kvarten och verkligen kämpade för att behålla fokus. Började tänka på annat, blev rädd, och tvingade mig själv tillbaka in i boken.
Lite senare samma dag hade jag min andra kvart med läsning och nån gång där började det gå bra. Så pass bra att jag ökade kvarten till en halvtimme och nu, idag, ska jag prova på att ägna mig åt enbart läsningen i en hel jävla timme.

Det kanske låter futtigt om en inte förstår vilken makt paranoia har, för det är inte futtigt alls. Det är fantastiskt. Ger mig hopp.
Och jag känner mig stark, kompetent. Slåss modigt mot en av mina värsta fiender.

Det flyter på bra

Det är nästan lite läskigt när det går sådär väldigt bra för mig. Med hjälp av schemat på väggen håller jag mig ständigt sysselsatt och jag som brukar ha så svårt att koncentrera mig var igår så inne i vad jag gjorde att en hel timme försvann. Jag var helt säker på att klockan var halv två, men tydligen var den halv tre.

Jag är väldigt produktiv och en produktiv Mana innebär oftast en nöjd Mana. Läser minst två timmar om dagen, har återupptagit mitt brevskrivande och lägger mycket tid på att dekorera breven, stickar barnsockor, ritar på en header till en kreativitetsblogg jag ska starta och tar han om mitt hem. Dessutom, – på bara en vecka har jag blivit nåt av en expert på att ta hand om mig själv och mysa till det.

Sanningen om min paranoia

Jag är så jävla paranoid. Brukar inte prata om det ofta och ändå blir jag förvånad när min omgivning inte förstår vilka problem jag verkligen har.
”Jag läste en halvtimme idag!” gastar jag lyckligt.
”Jaha, vad… Bra?”
För jag brukar ju inte kunna det när ingen annan är här. Brukar vara för rädd för att kunna koppla av.

Varje gång jag ska ut med hundarna kommer tankarna om att grannen står utanför dörren och väntar på att hugga mig med kniven. Varje gång. Det blir ganska många gånger varje dag.
Tre gånger har paranoian tagit över så fullständigt att jag trott att tre olika män tänker döda mig. En av de gångerna var snubben en vän till mig, en av de närmsta vänner jag nånsin haft, och ändå blev jag hysteriskt rädd och tvärsäker på att han skulle ha ihjäl mig. En av de andra var en bekant som bara skrattade när jag ringde (!!) upp honom och paniskt bad honom övertyga mig att han inte alls hade planer på att döda mig.

Det finns en person i min omgivning som skrämmer mig. Som fastän jag förklarat hur paranoid jag blir skämtat om saker som satt igång min paranoia. Det är ju sånt som gör att jag inte ens vill försöka mig på att förklara, – oftast fattar folk inte, de tar det inte på allvar fast det för mig är på allra största allvar.
Jag är inte så illa däran som de där tre gångerna jag beskrev ovan, men tanken och känslan finns ändå där, tanken att hen idag kommer komma hit och ta död på mig och det minskar min livskvalité så enormt. Istället för att fokusera på produktiva saker som ökar min känsla av kompetens, tvingas jag nu jobba med mina tankar och att gå emot känslan. Det tar både tid och kraft och ikväll kan jag lova att jag kommer vara helt slut ifall jag inte lyckas varva ned.

Ett bra sätt att hantera vardagen

Terapeuten jag träffade i måndags gav mig ett tips för hur jag ska hantera mina dagar. Jag har ofta ett schema att följa för att inte förlora mot passiviteten, men varje gång det schemat inte följs till punkt och pricka blir jag väldigt agiterad och ångestfylld. Det blir alltid så när saker inte blir som de är tänkta.
Terapeuten och jag pratade om det och hon tipsade om ett schema där varje sak en ska göra står uppskrivet på lappar som går att flytta. På så vis kan jag flytta på en aktivitet som inte blir gjord när det först är tänkt och jag slipper det där obehaget. Dessutom har jag struntat i att skriva tider, både för när en sak ska göras och hur länge jag ska ägna tid åt den.
Först använde jag post-its men de satt inte så bra som jag tänkt så nu använder jag tejp. Och det funkar riktigt bra. De två dagar jag följt schemat, (i tisdags och idag) har jag mått betydligt bättre än vad jag brukar.