Det är inte kul nu – två sammanslagna inlägg

Jag krisar som jag inte krisat på flera år. Det är på ett annat sätt nu, inte en självmordsbenägen, självdestruktiv kris, men en kris likväl. Jag vill inte supa mig full och jag vill heller inte snorta bort min ångest, men krisen är en kris och den är på god väg att krossa mig om jag inte tar tag i det nu. Snart kan jag inte längre ta mig ur krisen utan professionell hjälp.

Det är svårt att veta hur jag ska gå tillväga. Fast svårast är det att göra vad jag bör göra för att må bättre. Självrespekten jag behöver kastas undan när jag tänker på hur andra kommer bli påverkade. På nåt sätt har jag gått från att sätta mina egna behov först, till att sätta mig själv på andra plats fastän det automatiskt innebär att det blir dubbelt lidande. Jag kan inte vara en deltagande medmänniska om jag har sån ångest att jag varje kväll skräckslaget ligger i sängen och stirrar framför mig.

•

• ångest som lämnar mig i fosterställning
• trötthet, utmattning, som inte tillåter mig att känna mig pigg hur mycket jag än vilar och sover
• yrsel så fort jag går
• illamående som kommer och går, fram och tillbaka hela dagarna
• hjärtklappning som får mig att tro att hjärtat är på väg att spränga bröstet
• extrem ljudkänslighet
• röster som ropar mitt namn när jag ska sova
• stress så fort jag inte tillåts att bara ligga i soffan utan minsta lilla måste

Höst och mardrömmar

Natten bjöd på mardrömmar. En dröm där jag drack alkohol igen med följden att jag idag är uppskakad. Det var så verkligt. Jag drack whiskey, rökte ett bloss på Bennies cigg och var otrogen mot Sofia. Jag minns att jag i drömmen frågade mig själv hur jag kunde vara så dum att bedra Sofia när jag på fullt allvar känner att jag vill spendera resten av mitt liv med henne.
Jag hatar när drömmar påverkar mig så starkt att de ligger som ett hölje av obehag och äckel över mig nästkommande dag.

Jag ville inte ta mig upp när mobilen ringde imorse och det var först när klockan var halv elva som jag lyckades vakna till. Gav hundarna frukost och drack ett stort glas kallt kaffe och gick sen ut med hundarna. Trots obehaget är hösten så tröstande. Det är smärtsamt vackert, en skönhet som lovar att jag kommer klara allt livet utsätter mig för. Hösten har alltid varit min trygghet, min årstid, och även när jag mått som sämst har det känts lättare att andas denna tid på året.

Trött och sårbar men ändå på nåt sätt lycklig

Jag är helt slut efter helgen. Trött och sårbar, men ändå ganska nöjd. Fast i ett sånt där mysigt humör. Jag har hängt med fina människor och busat med Vincent. Pratat djupa ämnen och skrattat röven av mig. Gråtit utan uppehåll till Glee och exponerat mig för andra människor.
Jag har helt enkelt levt.

Behöver bli bättre på att tänka långsiktigt

Börjar få till det nu. Rutiner. Inte för exakt hela dagarna, men det är bara bra. Rutiner för när jag går upp, för tandborstning, för promenader. Och jag tar längre promenader. Och sover inte mer än åtta timmar per natt. Nu gäller det att jag lyckas hålla det och att min omgivning börjar bli bättre på att inte vara impulsiva när det kommer till mig. Dessutom måste jag bli hårdare med det. Även om det i stunden kan kännas bra med impulsiva sociala situationer, så är det inte bra långsiktigt. Självrespekten, den behöver jag jobba med.

Och imorgon kommer mina föräldrar hem efter tre veckor i Spanien! Det kommer bli fantastiskt att träffa dem igen.