Månad: september 2013

Trauma och dagliga panikattacker

I lördagskväll tvingades jag exponera mig för en sak jag varit orimligt rädd för hela mitt liv. Det var oplanerat och oväntat och under hela exponeringen grät jag hysteriskt. Ensam med två hundar som självfallet påverkades negativt av min rädsla.

Eftersom exponeringen blev för stor, det blev för mycket på en gång, resulterade det i ett trauma för mig. Flera gånger varje dag drabbas jag nu av panikattacker. Attackerna är som en ångvält och ingenting existerar förutom dem.
I början blommade attackerna ut fullkomligt, jag blev hysterisk. Nu har jag dock börjat lära mig hantera dem, hålla paniken inom mig, men de är likförbannat förödande för mig. Jag tappar allt hopp, all vilja. Det finns ingen mening längre. Visst, när attackerna ebbat ut känns det ju bättre, men rädslan för nya attacker finns hela tiden där.

Jag är inte van vid det här längre och jag hatar att känna mig så maktlös.

Det är inhumant.

Jag är för känslig för denna värld

Jag har inte gjort mycket annat än sovit de senaste dagarna. Tar mig upp ur sängen för att snart somna om i soffan igen. De få stunder jag varit vaken har jag oftast krigat mot paniken som rustat genom kroppen. Paniken och ångesten som säger mig att det inte funkar längre, att allt jag rör vid går åt helvete.
För en sak är säker: jag är för känslig för denna värld. Trots färdigheter och en, oftast, förstående omgivning så känner jag alldeles för mycket och allt jag vill är att isolera mig. Slippa utsätta mig själv för andra. Allting känns för stunden så jävla hopplöst.

Och jag tål inte ljud. Har i öronproppar nästan hela tiden. Grannar som låter, – det är fan det värsta som finns just nu. Upprepat stampande i golvet och elefanter i trapphuset. Ljuden stressar mitt hjärta som i sin tur stressar sönder min själ.

Jag måste ut och andas.

Tillfälligt avbrott

Jag kommer hålla mig ifrån allt socialt ett tag. Tillfälligt radera instagram och Facebook från telefonen och min iPad och bara umgås med Sofia och hundarna. Det har varit för mycket för mig den senaste tiden. Jag är utmattad. Ständigt söndergråten. Jag behöver få en chans att vila upp mig och det går inte med människor skrikande i mitt huvud (för det är så det är, – allt socialt känns som gap och skrik i min skalle eftersom det tar så mycket energi).
Jag ska fokusera på läsning, konst, hundarna och Sofia.

Mina dagar går ut på att vänta på den stund då jag inte längre behöver vara rädd

Jag älskar ju egentligen att vara ensam. Tystnaden och lugnet. Vilan från alla intryck som tar så mycket kraft. Vilan från ansträngningen, för lets face it, – det är jävligt ansträngande att umgås med människor. Kan ju knappast vara bara jag som tycker det.
Jag och ensamheten har alltid hängt ihop, även då, när jag var som sjukast och hela tiden trodde att jag skulle bli övergiven.

Problemet är att jag låter rädslan vinna. Rädslan för att det ska ringa på dörren är så stark så jag hindras göra massa saker när jag är ensam här hemma. Jag kan inte läsa. Oftast inte skriva brev. Definitivt inte bada. Dammsuga kan jag bara under mina riktigt bra dagar. Sitta på balkongen är lika omöjligt som att jag en dag skulle vakna upp och vara japan.

För det mesta sitter jag bara i soffan, men teven på hög volym för att hindra ljud från utsidan att nå in, och väntar på den stunden när jag inte längre behöver vara ensam. Den stunden jag inte längre behöver vara rädd.