Jag, Mana Tunmats, tränar (hur svårt det än är att tro på det)

Jag började träna i början av sommaren. Jag, Mana Tunmats, tränade regelbundet. Det blev tre gånger i veckan och jag började pga min rygg. Det hade ingenting med vikten att göra öht utan det var för att min rygg börjar värka så fort jag går. Efter jag bäddat sängen är jag alltid gråtfärdig av smärta och att dammsuga är ett helvete. Bara att hålla Kami i min famn, han väger 3,6 kilo, gör ont så in i helvete.

Träningen gick bra. Jag förvånade både mig själv om min omgivning när jag inte gav upp efter några gånger. Sen så gick det här med träningen åt helvete. Under en och samma vecka umgicks jag med personer jag vanligtvis inte umgås med och det visade sig bli för mycket. Jag blir ju nästan alltid utmattad av att vara social och denna gång, när det blev så intensivt, var jag utmattad i mer än två veckor. Två veckor som mestadels spenderades i soffan. Och träningen gick åt helvete.

I måndags började jag igen och idag har jag haft mitt andra träningspass och vad jag vill ha sagt är hur fantastiskt det påverkar mig. Folk har ju hela tiden tjatat om hur bra träning är för den mentala hälsan, men jag har inte orkat ta tag i det. Det har varit så mycket annat som tagit kraft och energi och jag har helt enkelt inte pallat. Men nu, nu är jag igång igen. Och förhoppningsvis kommer jag slippa bli sådär utmattad igen att det blir ansträngande bara att andas.

Rädslan för en kreativ svacka

Jag klantade mig med bilden igår. En färg tog slut och jag blötte pennan lite impulsivt (såsom ett barn) och därför finns nu ett buckligt lite mörkare streck på bilden.
Men jag är nöjd ändå. Äntligen har jag lyckats åstadkomma nånting jag själv är stolt över.

Men nu kommer rastlösheten. Det där som känns som att det kryper i kroppen på mig. Obehaget. Det blir alltid så när jag avslutat nånting jag känner mig stolt över, och det blir inte bättre av att vissa färger börjar ta slut. Har börjat rita en mörkhyad kvinna men har alldeles för få mörka färger för att det ska bli bra. Kanske får jag rita nån med skumma färger. Grön eller rosa hy eller nåt. Hur som helst måste jag fortsätta för att inte obehaget ska leda till ångest. Eller ännu värre – så jag inte hamnar i ännu en kreativ svacka. Det är bland det värsta som kan hända för mitt välmående.

Ibland är jag fan bra

Alltså, seriöst. Det här är den koolaste jävla bild jag nånsin gjort. Och den är bra exponering. ÄNTLIGEN börjar jag fatta hur jag ska använda de där jävla pennorna. Och jag älskar det! Tyvärr är de ju dyra som fan och en färg har redan tagit slut, så snart får jag nog överge min nyfunna passion.

Bilden på bruden igår är förresten klar. Den blev okej. Kunde definitivt vara bättre, men den funkar. Det duger. Kanske till och med kommer våga visa upp den.

Det är nog nu

Okej, det får räcka nu. Förutom huvudet värker nu även ryggen efter att jag suttit böjd över blocket så länge.

Teckningen är inte så jävla bra, och inte blir det bättre av att jag fotar med iPaden, men jag vill ändå visa, – mest för mig själv – att det inte längre blir helt åt helvete. Att övning faktiskt gör skillnad.
Jag är inte klar än, inte på långa vägar, men det får räcka nu. Förhoppningsvis kommer jag inte hata bilden imorgon så jag får en chans att göra klart den. Och kanske till och med bli lite stolt över mig själv.

När jag fastnar

Jag kan inte sluta. Fastän jag hellre vill lägga mig i sängen och läsa tills jag somnar kan jag inte sluta. Sitter och ritar. Det går bra en stund, men sen kommer förläggningen och jag klämmer ihop pappret i min knutna näve. Jag, som har svårt att fokusera på samma sak i mer än nån minut, har suttit i flera timmar och ritat utan att sluta. Dåligt mår jag. Riktigt dåligt. Vill emellanåt skrika och emellanåt gråta.

Men jag kan inte sluta. Det känns som att jag måste bevisa för mig själv att jag kan, och på så sätt få ett godkännande av mig själv som säger att jag duger, – som människa. Jag vet att jag borde sluta, att jag behöver få koppla av, om inte med läsning så med virkning, men jag kan verkligen inte. Huvudet bultar och jag snäser och fräser. Och jag är fast.