Idag är en sådan dag då det känns som att jag inte borde lämnat sängen eller soffan. Vaknade mer eller mindre utmattad av mobilens alarm för morgonmedicinen klockan tio. En nerv – eller något- i ryggen gör ont som satan, hann inte gå många meter utomhus innan högra foten var dyngsur (trasig sko) och när jag skulle lägga mig ned i soffan efter att ha kommit in igen blev det ett blodbad ur min näsa.
Gomorron typ.
Jag mådde faktiskt lite bättre i fredags och lördags. I söndags kraschade jag totalt dock då det visade sig att min hjärna, som inte fungerar särskilt väl påverkad av depression, klantat sig med några räkningar och ja, jag antar att jag gick ganska mycket sönder och priset för det fick jag betala för igår och det verkar som att jag även kommer få betala för det idag.
Jag är så trött och obekväm. Kinkig. Känner för att ge upp, bara för idag, och spendera dagen i soffan. Det kanske kan vara okej. En dag då jag slipper kämpa, annat än när jag ska ta ut Kami igen. Helst vill jag lägga mig i sängen och komma till ro i Sofias famn. Men hon är på jobbet och jag får nöja mig med det näst bästa – filtar och en Kami på höften.
Imorgon kan jag kämpa igen. Försöka äta regelbundet och bra och inte vara passiv. Men för idag är det okej att bara existera.
