Det här kommer bli mitt sista inlägg i denna blogg. Varför? Jag behöver ett avslut. Jag började blogga redan 2006 och även om jag inte alltid skrivit i samma blogg känns det ändå som det. Mitt arkiv på ostadigt sträcker sig väldigt många år tillbaka (2013) och det var länge sedan det slutade vara en blogg för mig, där jag skrev för min egna skull, och istället blev en plats där mina nära och kära kan läsa om hur jag mår eftersom jag är så dålig på att prata.
Och jag vill inte mer. Inte här. Inte denna blogg. Kommer dock skriva här ifall någon känner för att fortsätta läsa det jag skriver. Vet inte om jag kommer hålla bloggen uppdaterad genom Facebook, jag antar att det visar sig.
Hur som helst. Det känns bra det här. Rätt. Så hej då och gott nytt år 😘
Det är inte ofta jag ler med tänderna på bild. Ända sedan jag tog bort en sidotand för x antal år sedan har jag skämts för att le och råka blotta den där gluggen. Men idag måste jag helt enkelt le med tänderna för att visa exakt hur jävla glad jag faktiskt är.
Jag är flyttnödig som fan. Och glad. På många sätt sprudlande. Kroppen är fortfarande trött, och själen den med, men samtidigt bubblar det i mig. Idag är det tisdag och om exakt en vecka har jag spenderat en natt i min nya lägenhet. Om kvällarna möblerar jag den i mitt huvud och vet nu exakt var allt ska vara. Exakt hur det ska se ut. Och så fort det blivit vår ska jag ta mig an balkongen.
Jag har lite svårt att förstå att jag ska få bo så fint. Jag är bara Mana liksom. Är det ens lagligt för mig att vistas i en så fin lägenhet? Hur som helst kommer det bli förbannat bra och jag har verkligen alla förutsättningar för att bli riktigt jävla lycklig.
Jag börjar känna mig som ett barn som väntar på att Julafton ska komma.
Ännu ett år. Ännu en jul med ett överflöd av perfekta julmysbilder på sociala medier. Leende barn. Julklappar i drivor. Mat i överflöd. Allting rött och glittrigt och perfekt. För att inte glömma alla fantastiska helyllebilder av människor, och djur, som spenderade uppesittarkvällen tillsammans framför Bingo Lotto.
Är jag överdrivet cynisk nu? Är det inte okej för människor att, för bara några dagar, låtsas att allt är sådär Bullerbyvackert som de flesta av oss önskar?
Jag är bara trött på den här känslan av missanpassning som så ofta drabbar mig då och då, i samband med sociala tillställningar, och igår var knappast ett undantag. Inte mycket blev som jag önskat och jag vet att det är så väldigt många med mig, både barn som vuxna, som känner samma förbannade känsla av att vara så fel. Och det suger.
För mig blev det för mycket efter en kort stund hos farmor och farfar. Teven sattes på samtidigt som samtal pågick och så åkte alkoholen fram. Förvånat insåg jag att små små tårar rullade nedför kinderna. En lugn gråt som ändå tycktes omöjlig att stoppa. Omöjlig att dölja.
Jag ville stanna kvar, stå ut. Främst för farmors skull, men också de andra, men det finns något väldigt fint efter alla dessa år av att vara jag och det är att min familj känner mig. De känner mig och accepterar mig så som jag är och tack vare det hamnade jag i farfars sovrum, där jag började läsa en av böckerna jag fått i julklapp. Med två Atarax i kroppen gick det ändå rätt snabbt att få ned pulsen och känna något som nästan liknade ro. Och jag låg där länge. Gick ut till de andra ibland, men återvände också till sängen och boken.
Min drömjul vore att hyra en stuga i skogen, bara jag och en eller ett par personer till, med alkoholfritt vin, massa choklad och böcker. Inte tvingas in i ett firande som inte alls fungerar med den jag är. Jag undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv såhär. Varför jag fortsätter göra saker för att glädja andra när det tar så extremt på min själ och mitt psyke. Ja, jag hatar att göra andra besvikna. Hatar det intensivt. Men när ska jag börja lyssna på mig själv? När ska jag tillåta mig själv att leva mitt liv på mitt sätt, utefter mina förutsättningar?
Jag har tänkt skriva ett tag men som så ofta annars har jag prokastrinerat. Inte för att det egentligen är särskilt jobbigt att skriva. Jag har bara inte riktigt känt för det.
Men det har hänt en stor sak! Måndagen i förra veckan skrev jag på ett hyreskontrakt och om exakt 13 dagar flyttar jag! Det blir till ett relativt nybyggt hus och en väldigt liten men fräsch etta, med stor balkong åt söder och en lika rymlig loftgång åt norr. Och satan vad jag längtar!
Jag vet att jag har tur som fått bo hos mina föräldrar och det har också varit mysigt, men det känns mer och mer som att mina dagar bara går ut på att fördriva tiden istället för att faktiskt leva. Det är inte så lätt att göra saker här och det känns som att jag mest sover, läser och spelar på telefon. Och packar en jävla massa.
Det blir säkert konstigt, att trycka in mig själv och alla mina saker på 37 kvadratmeter, i en etta mer sovalkov, men jag är övertygad om att det kommer bli bra. Sovalkoven ska förvandlas till läshörna och jag kommer sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och ha mitt skrivbord placerat framför fönstret. Kan redan se framför mig hur jag sitter där och målar. Och när det blir vår och sommar, då kommer jag mer eller mindre bo ute på balkongen som är stor nog för både en skön fåtölj och ett matbord och stolar så jag kan sitta där ute och äta. Ja, det låter helt jävla fantastiskt. Jag är bara så rastlös nu. Vill att julen passerar fort som fan så jag kan sätta igång. Det känns som att mitt liv sattes på paus när jag flyttade hem till mina föräldrar och nu är jag både redo och ivrig att börja leva.
Jag har tre visningar på fredag. Tre. Vilken jävla tur att mina föräldrar kom hem från Spanien idag för utan dem skulle jag inte kunna gå.
Den första visningen är av en tvåa på strax under 60 kvadrat med inflytt första mars. De andra två ligger en bit utanför stan, i samma hus, och är ettor. De är små, och huset byggdes förra året, så det är nytt och fräscht. Den ena har en stor uteplats, den andra en balkong. Och båda de har inflytt första januari.
Vilken jag helst vill ha? Tvåan är ju större, och mer central. Men de andra har tidigare inflytt och tro mig när jag säger att jag längtar som fan efter att ha ett eget hem. En egen vrå som bara är min och fylld med mina saker. Mina tavlor. Mina böcker. Mina blommor. Min tystnad.
Ja, shit vad jag längtar! Kanske är jag mest sugen på ettan med uteplats? Jag vet inte, men jag är fan redo att flytta nu.
ostadigt. 