Hur har jag blivit såhär?

Teveprogram gjorda för att underhålla har blivit något av en mardröm. Det har varit så i månader, iallafall sedan någon gång under hösten, och det är först nu, idag faktiskt, som jag lyckades sätta ord på vad det är som är så hemskt. Att jag är ljudkänslig kommer väl knappast som en överraskning för någon och att då titta på, låt oss säga Masked singer, det är en pärs. Dels alla ljud från programmet självt. Nummer och jublande publik. Dessutom en jury som består av gapande och skrikande människor. Och så säger Sofia någonting. Så som folk gör när de ser på teve tillsammans. De säger saker. Men i min hjärna blir det bara ett enormt jävla stresspåslag och jag fräser åt henne att vara tyst, följt av massa förlåt, förlåt, förlåt.

Gud.

Att komma ifrån självföraktet är inte lätt när jag är så fruktansvärt medveten om hur påfrestande min personlighet är just nu. Jag vill inte vara grinig och lättkränkt och sakna humor. Jag fattar själv hur otroligt oattraktiv min personlighet är just nu och har varit under så förbannat lång tid nu.

Fattar ni hur trött jag är?

Jag vill inte vara svår. Vem fan vill det? Jag har så svårt att finna några som helst förmildrande drag i mig själv just nu. Och när jag mår såhär, då är det inte konstigt att jag vill isolera mig. Distrahera och fly och komma så långt bort från den person som är jag som det bara går. Jag står inte ut med min egen närhet. Jag står inte ut. Och vad gör man då, när den där personen man tycker så illa om, när den är en själv?

Och framför allt; hur i helvete helar jag mig själv så pass att jag inte längre är en folkilsk och ljudkänslig fan vars inre briserar vid minsta lilla smaskning.

På något sätt har jag lyckats bli typ allt jag avskyr hos andra.

Vissa veckor asså

Åh helvete vilken jävla vecka det blev. Att gå på matchen i måndags visade sig vara ett misstag. Jag kunde inte själv bestämma, om jag skulle gå eller inte, så jag lät Sofia ta det beslutet. Både hon och mamma tycker för det mesta att jag behöver göra saker. Behöver komma ut. Så det blev så. Vi drog dit.

Helvete. 20-25 minuter av första halvlek stod jag ut innan jag sade att jag ville hem. Då hade jag spenderat tiden sedan vi kom dit – alltså cirka 45 minuter – med att försöka att inte få en panikattack. Herregud. Jag vet ju själv, såhär i efterhand, hur idiotiskt det är. Att kämpa emot istället för att försöka fokusera på annat. Och det blev inte bättre av tjejen som tuggade popcorn med öppen jävla mun några rader bakom mig (googla misophonia om du vill få bättre förståelse för vad som händer inom mig vid sådana tillfällen). Så.

Vi drog. Hamnade i bilen och där brast det.

Panikångest.

Självförakt.

Osv.

Det blev tisdag och jag fokuserade enbart på att ta hand om mig själv och sedan blev det onsdag och Sofia och jag fick åka akut med Kami till djursjukhuset i Kumla. Vi var rädda att han fått en liten stroke.

Kami var så angstig att det inte gick jättebra att undersöka honom. Inte tillräckligt för att utesluta något. Men han mår bra. Är sig själv och blodvärdena är bra.

Vi var där i flera timmar och efteråt ville jag bara tröstäta och gråta. Så, det blev tröstätning. Som fortsatte under natten till torsdag för att sedan fortsätta under torsdagen.

Resultatet är att jag är slut. Så förbannat jävla trött.

Och ledsen. Ska vila på soffan och sedan försöka påbörja en tavla Sofias brorsdotter Ella vill ha. Ett projekt som känns väldigt helande för en sårig själ ♥️ Jag måste bara lyckas ta mig för.

Men det blir senare. Nu har jag både bloggat och varit ute med Kami och både förtjänar och behöver vila.

Så sårig mentalt

Igår sprack jag igen. Ännu en attack av panisk skräck som är så fruktansvärt plågsam när den pågår att jag nu i efterhand är livrädd för att det ska hända igen.

Satan vad jag är mentalt sårig just nu.

På ett sätt vill jag nästan jubla. All den där skräcken från attacken är ju borta, nu när den inte pågår. Men samtidigt är jag så hemskt sårbar att min mentala hud skulle smälta bort av minsta lilla vindil.

Jesus.

Andas Mana.

Jag dricker kaffe. Ögonen är svullna och obekväma efter alla tårar. Sofia jobbar 6-6 idag. Helst hade jag haft henne här. Kramat sönder. Bett om ursäkt för att jag hade ännu en attack (jag vet att det inte är mitt fel, men det är svårt att inte be om ursäkt) och försökt torka bort rädslan ur hennes ögon. Det värsta av allt är ändå att hon dras med i det här. Det hade varit så mycket bättre om attackerna bara skedde när jag var ensam för tro mig, att läsa om dem, och att försöka skriva ned vad som hänt, det nuddar inte mer än ytan på hur det verkligen är.

Jag vill trösta mig själv. Vill gråta. Vill sova. Det är fotboll ikväll och att tvinga in mig själv i en sådan situation, omgiven av massor med människor, känns inte det minsta lockande. Känslan säger åt mig att gömma mig. Sova bort dagen i soffan. Ta en paus från att existera. Förnuftet säger att förra veckan gick så pass bra för mig, jag var väldigt aktiv och produktiv för att vara jag och det är bara att sätta igång igen. Fortsätta där jag slutade när jag tog helg.

Så planen? Nummer ett är självtröst. Det är precis vad jag behöver. Problemet är bara att komma på hur jag ska göra det. Med försiktighet. Inga hårda ord mot mig själv. Validering och förståelse. Att ta det lugnt.

Och nummer två, göra det som fungerar. Sysslor som inte är för jobbiga och framför allt att inte göra för mycket. Men fokuset behöver definitivt ligga på självtrösten.

Att veta vilket håll jag ska gå åt gör hela skillnaden

Mamma och jag, hos farmorj och farfar

Klockan är exakt 08:57 och istället för att, som vanligt, fortfarande ligga och sova sitter jag nu på balkongen, nyduschad (!) och efter ett träningspass (!!)

Det är faktiskt sant. Visserligen tränade jag inte mer än 15 minuter. Valde ett högintensivt danspass, idiot som jag är. 28 minuter långt. Efter 15 gick det fan inte mer. Men jag är ändå väldigt nöjd. Planen, tanken, är att jag ska träna två gånger i veckan. Och försöka öka på mina promenader med Kami litegrann. Varför? För att bygga på den där stabila grunden jag så desperat behöver för att mitt psyke inte ska krackelera. Förutom det ska jag fokusera på att äta hälsosamt och skapa kompetens, helst varje dag. Hur kompetensen skapas? Genom att jobba på boken. Såklart 😊

Så jag försöker iallafall. Trött och fylld av ångest och obekväm i mig själv, men just nu vet jag iallafall vartåt jag ska rikta mina steg och det är värt allt.

När precis allt är obekvämt

Jag har ganska nyss vaknat och är redan agiterad och obekväm, vilket inte förvånar mig det minsta eftersom jag varit i ett mer eller mindre agiterat tillstånd hela veckan. Men i eftermiddag ska vi till farmor och farfar och äta middag och jag hatar att må såhär då. Jag vill alltid skydda farmor och farfar. Skydda dem från hur jag verkligen mår när jag har sämre perioder. Masken åker på och så har det varit lika länge som jag fightats med alla dessa mentala problem. Och det är okej. Jag är okej med det. Mer än okej faktiskt. Farmor och farfar förtjänar att skyddas. Problemet nu är dock att den där masken är jävligt svår att få på när jag mår som jag gör just nu. När precis allt är obekvämt, paniken ligger ytligt dold precis under huden och hela jag är ett moln av irritation. För tro mig, det är fruktansvärt svårt att låta annat än irriterad när hela ens inre är mitt inne i någon form av upplopp.

Jag har precis tagit en Atarax. Tänkte försöka bearbeta *boken och dricka kaffe och lyssna på Kings of Leon och hoppas att på så sätt komma ned i varv. Litegrann iallafall. Tveksamt om jag verkligen tror att det kommer gå. Men jag har fler saker att testa. Som att läsa romance och bada. Problemet är dock att jag, så fort jag råkar tänka framåt (som att jag kommer behöva ta på mig underkläder innan vi ger oss av) ökar pulsen.

Att säga att jag är på helspänn är långt ifrån en överdrift. Det är fan inte konstigt att jag varit så slut den senaste tiden.

*bestämde mig i början av året för att klarställa boken jag kallar för Skogen och i förrgår blev jag klar med första genomläsningen och började därför bearbeta skiten igår. Yaay för att skapa en känsla av kompetens.