Jag vill slita av mig min hud och fly

Jag har stängt av nästan alla notiser på telefon. Inga notiser från Facebook. Inga från Instagram. Messenger har jag inte haft notiser till på väldigt länge och inte heller några nyhetssidor kan nu skicka notiser till mig. Nere i Lysekil fick jag stresspåslag så fort mammas telefon lät och det är likadant med Sofias här hemma. Den där gränsen mellan att vara ”okej” och att falla fritt, den är så tunn. Så tunn att det verkar omöjligt att räkna ut vad som kommer få mig att spricka.

Slutet på vistelsen i Lysekil blev ett helvete för mig. Jag vet inte vad som hände. Förstår inte själv. Omställningar är svårt för mig, det vet jag sedan innan, och att gå från att bara vara mamma, jag och Kami, ensamma i en stuga med konstant lugn, till att Sofia, pappa och Kenny kom, det blev för mycket. Jag grät innan de kom och jag grät ännu mer efter. Var nästan konstant i ett läge av fullkomligt kaos då det känns omöjligt att ens leva en enda sekund till. Jag gick upp på ett litet berg innan de kom, med Kami, och började gråta när jag på avstånd hörde gråten från ett litet barn. Varför? För att jag aldrig kommer få uppleva hur det är att vara mamma.
Nej, jag vill inte ha barn, men det är ett beslut jag tagit baserat på min mentala hälsa. Jag vet inte hur jag skulle resonera om jag varit frisk. Kanske hade jag fortfarande inte velat ha barn. Vem vet. Grejen är den att jag inte själv ”får” välja.

På lördagen åkte Sofia och jag in till Lysekil och jag köpte fyra pocket som jag alltid gör när vi är där. Jag älskar deras bokhandel och hittar alltid intressanta böcker där.
Resten av dagen fortsatte kaoset i mitt inre och först på kvällen lyckades jag hålla elden stången för en stund.

Så det blev ändå bra att komma hem. Bra att vara tillbaka i det vanliga även om jag saknar Lyse-Berga, lugnet och tystnaden och havet. Det är så jag vill bo. Inte nödvändigtvis vid havet, men ute på landet, med ett fåtal grannar, bara tillräckligt många för att jag inte ska bli nojigare än vanligt.

Måndag och tisdag har passerat utan den där paniken men jag är hela tiden rädd för att den ska komma. Det är som att någonting tar över min hjärna och precis allt gör så ont att jag vill slita av mig min hud och fly. Framför allt fly. Försvinna. Bort från allt.
Vilket jag varit duktig på att klandra mig själv för. Det känns inte okej att vilja fly. Jag borde istället ta hjälp av Sofia och mina föräldrar. Borde inte vilja vara någon annanstans. Borde uppskatta de människor jag har i mitt liv.
Men det är ju inte så det funkar. När precis allt gör sådär ont, när skräcken är så total; då är det inte konstigt att jag vill fly. Inte det minsta.

Imorgon ska jag till Karla och träffa M och både mamma och Sofia ska med. Det blir bra. Jag behöver bolla mina tankar och rädslor med M och diskutera mina mediciner. Jag lutar mer och mer åt att jag vill höja min dos antidepressiva till den högsta dosen. Läkaren jag träffade tidigare i höstas tyckte att jag skulle testa Atarax istället och visst, de hjälper mig, men det är uppenbart att något mer behöver hända. Alldeles för ofta känns det som att jag trampar vatten.

Men vi får se. M lyckas alltid få mig att tänka klart.

Frihet

Gissa var jag var för fyra år sedan.

Här. Tydligen.

Med den här vackra, vackra hunden.

Igår vandrade vid runt uppe på ”bergen” och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Kiba skulle ha älskat det, innan han blev dålig. Kami däremot. Herregud vad han är kinkig. Flera gånger vägrade han gå och jag fick bära runt på honom.

Utsikten uppe på toppen var fantastisk och det var definitivt värt kampen för att ta sig upp. Mamma lyckades, med hjälp av stav och försiktighet, hålla sig på benen medan jag drattade omkull.

Igår hade jag faktiskt ångest. Jag tror det kom av att den här resar närmar sig sitt slut. Jag känner mig fri här. Fri och självständig och lugnet är så väldigt bra för mitt psyke. Redan imorgon kommer det lugna tempot förändras när Sofia, pappa och Kenny kommer men det kommer bli väldigt fint att få pussa och krama på Sofia igen. Och jag ser fram emot att se Kamis reaktion när han äntligen får träffa henne igen. Det kommer bli en hel del glädjeskrik från honom ♥️

Såhär vill jag leva

Jag mår bra här. Promenerar, sover, äter hälsosam mat, ritar i min bullet journal och läser. Den enda stress jag känner är när jag tänker på att återvända hem igen. När verkligheten knackar på. Helst vill jag vara kvar här. Ta förmiddagspromenaden vid havet och kolsvarta kvällspromenader i tystnad. Bara fåtalet människor. Lugn och tystnad.

Det är såhär jag vill leva.

Det är fint att vara här

Den här platsen alltså. Lyse-Berga har varit mitt paradis sedan jag åkte hit för allra första gången när jag var kanske 17 år och det är obeskrivligt fint att vara tillbaka igen. Bara vetskapen att jag har en hel vecka här framför mig gör mig väldigt gott.

Vid nio igår morse gav vi oss av. Jag kramade om Sofia i stressen som alltid uppstår när familjen Tunmats är på väg någonstans och sedan satt jag bak i bilen, ömsom tittandes, ömsom blundandes, med hörlurar och Kings of Leon och jag stängde inte av musiken förrän vi var på båten.

Jag tog med Kami på en kortare promenad ned till havet när vi kommit fram. Det är några år sedan jag var här senast och min första gång med bara Kami och det är både fint och konstigt. Kiba, när han var frisk och pigg, älskade ju att vara här.

Efter att vi packat upp och ställt saker i ordning låg jag och läste medan Kami höll utkik på omgivningarna och mamma rastlöst slog sig ned i soffan och pillade med sin telefon tills hon frågade om vi skulle gå till badplatsen.

Klockan var strax innan tre och vi gick en väg jag aldrig gått förut, en stor del alldeles längs med havet.

Det är så vackert här. Och tystnaden! Hur kan jag bo i Örebro när det finns paradis som denna i världen? På riktigt. Tänk att få bo såhär.

Förutom att Kami väckt mig några gånger under natten med sitt separationsångestpipande (vi sover i olika rum, mamma och jag, och sedan Kibas död blir han pipig när människor inte är samlade) har jag inget att klaga på. Det är frost ute, flera minusgrader som jag hoppas kommer ge med sig så vi kan ta den långpromenad på förmiddagen som vi planerat. Jag hade ingen tanke på att ta med hans skor ned hit och han får alldeles för lätt köldkramp.

Hur som helst planerar jag att läsa och sova och promenera, långt eller kort. Det är fint att vara här.

Jag önskar att jag var enkel

Jag önskar att jag var en enkel människa. Allra helst skulle jag ju vara en sådan person som tar i princip allt med en klackspark – även om de skrämmer skiten ur mig med sin lätthet – men att bara vara en sådan person som kan se fram emot någonting positivt utan oro och ångest inbakat i det hela, det vore fint.

Pratade nyss med pappa i telefon och han undrade hur jag mådde och det sög att säga som det är; jag har ångest inför morgondagens resa ned till Lysekil. Har vaknat flera gånger inatt och känt det där starka obehaget och klumpen i magen. Det blir ju alltid såhär. När det händer något nytt, något annorlunda. Och nu ska jag vara ifrån Sofia i fem nätter. Det är en evighet för mig. Det spelar liksom ingen roll att jag säger till mig själv att det blir bra för oss att vara ifrån varandra ett tag, att det blir fint att få sakna varandra. Sofia är min största trygghet och det är hennes hand jag söker när någonting väcker obehag. Jag är rädd för att falla samman utan henne fastän jag mer eller mindre vet att det inte kommer ske.

Ändå.

Så. Ångest och även stress. Helst skulle jag sova bort dagen men jag behöver packa och åka och handla inför veckan med mamma. Imorgon klockan nio ska vi åka, vilket innebär att jag måste lyckas ta en promenad med Kami innan det, förutom hela arbetet med att få ihop mig själv mentalt. Gnäller jag för mycket? Det är inte meningen. Inte alls. Jag har bara väldigt svårt att hantera förändringar och ovana saker.

Så nu ligger jag i soffan, har precis tagit en Atarax och ska läsa lite Christina Lauren. Deras böcker är perfekta att läsa när jag inte mår bra.

Och, mitt i all ångest och oro, längtar jag också tills vi ska åka. Stugorna utanför Lysekil är mitt paradis.