Det är jul, eller?

Soffläge. Idag är jag trött. När pappa ringde kvart över elva sov jag. Jag som vanligtvis går ut med Kami då.

Jag sover inget bra om nätterna. Har svårt att somna, och att koppla av, och vaknar alldeles för ofta. Det känns som att jag drar mig fram i slowmotion. Kroppen tung och matt.

Sofia står inne i köket och fixar med julmat. Jag hade sagt redan innan att jag inte kommer fixa något till ikväll, vi kommer ändå äta julmat imorgon, men jag känner mig ändå taskig, som ligger här.

Fast jag har inte bara gjort det. Jag har faktiskt dammsugit övervåningen, något som känns lite som ett under.

Ikväll ska vi som vanligt spela Bingo Lotto. Imorgon blir det firande, här, med mina föräldrar, min bror och farmor och farfar. På lördag drar Sofia till Karlskoga medan jag stannar hemma med Kami och mina böcker. Att fira en dag är nog för mig när jag mår såhär. Tyngd av skuldkänslor är jag dock. Att jag inte känner något. Alls.

Jag ser dock fram emot nyår. En ny början. Det är precis vad jag behöver efter det här tunga året.

God jul.

Nej

Det känns lite som att Försäkringskassan vill ta död på mig. Det har strulat lite grann den här hösten och mitt bostadstillägg, som redan innan var riktigt lågt, är nu ännu lägre. Drygt 1000 spänn kan jag stå för av en hyra på mer än 8500. Tydligen är det helt rätt att Sofia ska straffas om och om igen för att hon är min partner.

Jag försöker tänka och andas lugnt men just nu kan jag inte sluta gråta. Har haft några helt okej dagar. Till och med haft korta stunder av lyckokickar men så smäller det till. Får inget bostadstillägg den här månaden. Att fixa budgeten var mer ångestframkallande än någonsin och det är så mycket utsvävningar vi gjort för att det närmar sig jul, som vi inte hade gjort om jag vetat det här. Bingolotter. Julklappar till varandra. Våra fickpengar. All julmust… Det kommer inte gå att spara ett öre den här månaden vilket suger eftersom bilen ska lämnas in på torsdag, för andra gången den här månaden. Mamma och pappa hjälper till så jävla mycket och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem. Inget skulle gå.

Det finns politiker och andra idiotier som säger att det ska löna sig att arbeta, som att det vore någon slags lyx att leva på bidrag och inte ett helvete med att få ihop allt. Det där där uttalandet är så jävla verklighetsfrånvänt.

Impulsen att skära är just nu så jävla hög men jag ska inte. Kan inte. Kan inte göra det mot pappa. Det skulle krossa honom fullkomligt.

Jag vet att jag borde vara tacksam vilket jag också är. Men det är så tröttsamt det här. Att hela tiden oroa mig och att den lilla utbetalning jag får varje månad, ja den har minskat.

Jag orkar inte.

Jag vill slita av mig min hud och fly

Jag har stängt av nästan alla notiser på telefon. Inga notiser från Facebook. Inga från Instagram. Messenger har jag inte haft notiser till på väldigt länge och inte heller några nyhetssidor kan nu skicka notiser till mig. Nere i Lysekil fick jag stresspåslag så fort mammas telefon lät och det är likadant med Sofias här hemma. Den där gränsen mellan att vara ”okej” och att falla fritt, den är så tunn. Så tunn att det verkar omöjligt att räkna ut vad som kommer få mig att spricka.

Slutet på vistelsen i Lysekil blev ett helvete för mig. Jag vet inte vad som hände. Förstår inte själv. Omställningar är svårt för mig, det vet jag sedan innan, och att gå från att bara vara mamma, jag och Kami, ensamma i en stuga med konstant lugn, till att Sofia, pappa och Kenny kom, det blev för mycket. Jag grät innan de kom och jag grät ännu mer efter. Var nästan konstant i ett läge av fullkomligt kaos då det känns omöjligt att ens leva en enda sekund till. Jag gick upp på ett litet berg innan de kom, med Kami, och började gråta när jag på avstånd hörde gråten från ett litet barn. Varför? För att jag aldrig kommer få uppleva hur det är att vara mamma.
Nej, jag vill inte ha barn, men det är ett beslut jag tagit baserat på min mentala hälsa. Jag vet inte hur jag skulle resonera om jag varit frisk. Kanske hade jag fortfarande inte velat ha barn. Vem vet. Grejen är den att jag inte själv ”får” välja.

På lördagen åkte Sofia och jag in till Lysekil och jag köpte fyra pocket som jag alltid gör när vi är där. Jag älskar deras bokhandel och hittar alltid intressanta böcker där.
Resten av dagen fortsatte kaoset i mitt inre och först på kvällen lyckades jag hålla elden stången för en stund.

Så det blev ändå bra att komma hem. Bra att vara tillbaka i det vanliga även om jag saknar Lyse-Berga, lugnet och tystnaden och havet. Det är så jag vill bo. Inte nödvändigtvis vid havet, men ute på landet, med ett fåtal grannar, bara tillräckligt många för att jag inte ska bli nojigare än vanligt.

Måndag och tisdag har passerat utan den där paniken men jag är hela tiden rädd för att den ska komma. Det är som att någonting tar över min hjärna och precis allt gör så ont att jag vill slita av mig min hud och fly. Framför allt fly. Försvinna. Bort från allt.
Vilket jag varit duktig på att klandra mig själv för. Det känns inte okej att vilja fly. Jag borde istället ta hjälp av Sofia och mina föräldrar. Borde inte vilja vara någon annanstans. Borde uppskatta de människor jag har i mitt liv.
Men det är ju inte så det funkar. När precis allt gör sådär ont, när skräcken är så total; då är det inte konstigt att jag vill fly. Inte det minsta.

Imorgon ska jag till Karla och träffa M och både mamma och Sofia ska med. Det blir bra. Jag behöver bolla mina tankar och rädslor med M och diskutera mina mediciner. Jag lutar mer och mer åt att jag vill höja min dos antidepressiva till den högsta dosen. Läkaren jag träffade tidigare i höstas tyckte att jag skulle testa Atarax istället och visst, de hjälper mig, men det är uppenbart att något mer behöver hända. Alldeles för ofta känns det som att jag trampar vatten.

Men vi får se. M lyckas alltid få mig att tänka klart.

Frihet

Gissa var jag var för fyra år sedan.

Här. Tydligen.

Med den här vackra, vackra hunden.

Igår vandrade vid runt uppe på ”bergen” och jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket Kiba skulle ha älskat det, innan han blev dålig. Kami däremot. Herregud vad han är kinkig. Flera gånger vägrade han gå och jag fick bära runt på honom.

Utsikten uppe på toppen var fantastisk och det var definitivt värt kampen för att ta sig upp. Mamma lyckades, med hjälp av stav och försiktighet, hålla sig på benen medan jag drattade omkull.

Igår hade jag faktiskt ångest. Jag tror det kom av att den här resar närmar sig sitt slut. Jag känner mig fri här. Fri och självständig och lugnet är så väldigt bra för mitt psyke. Redan imorgon kommer det lugna tempot förändras när Sofia, pappa och Kenny kommer men det kommer bli väldigt fint att få pussa och krama på Sofia igen. Och jag ser fram emot att se Kamis reaktion när han äntligen får träffa henne igen. Det kommer bli en hel del glädjeskrik från honom ♥️

Såhär vill jag leva

Jag mår bra här. Promenerar, sover, äter hälsosam mat, ritar i min bullet journal och läser. Den enda stress jag känner är när jag tänker på att återvända hem igen. När verkligheten knackar på. Helst vill jag vara kvar här. Ta förmiddagspromenaden vid havet och kolsvarta kvällspromenader i tystnad. Bara fåtalet människor. Lugn och tystnad.

Det är såhär jag vill leva.