Teveprogram gjorda för att underhålla har blivit något av en mardröm. Det har varit så i månader, iallafall sedan någon gång under hösten, och det är först nu, idag faktiskt, som jag lyckades sätta ord på vad det är som är så hemskt. Att jag är ljudkänslig kommer väl knappast som en överraskning för någon och att då titta på, låt oss säga Masked singer, det är en pärs. Dels alla ljud från programmet självt. Nummer och jublande publik. Dessutom en jury som består av gapande och skrikande människor. Och så säger Sofia någonting. Så som folk gör när de ser på teve tillsammans. De säger saker. Men i min hjärna blir det bara ett enormt jävla stresspåslag och jag fräser åt henne att vara tyst, följt av massa förlåt, förlåt, förlåt.
Gud.
Att komma ifrån självföraktet är inte lätt när jag är så fruktansvärt medveten om hur påfrestande min personlighet är just nu. Jag vill inte vara grinig och lättkränkt och sakna humor. Jag fattar själv hur otroligt oattraktiv min personlighet är just nu och har varit under så förbannat lång tid nu.
Fattar ni hur trött jag är?
Jag vill inte vara svår. Vem fan vill det? Jag har så svårt att finna några som helst förmildrande drag i mig själv just nu. Och när jag mår såhär, då är det inte konstigt att jag vill isolera mig. Distrahera och fly och komma så långt bort från den person som är jag som det bara går. Jag står inte ut med min egen närhet. Jag står inte ut. Och vad gör man då, när den där personen man tycker så illa om, när den är en själv?
Och framför allt; hur i helvete helar jag mig själv så pass att jag inte längre är en folkilsk och ljudkänslig fan vars inre briserar vid minsta lilla smaskning.
På något sätt har jag lyckats bli typ allt jag avskyr hos andra.